Det jobbigaste med att vara på andra sidan atlanten är att man saknar sina vanor där hemma. INGENTING är som hemma. Det är inte samma mat, inte samma rum, inte samma språk, inte samma vägar, inte samma människor. Allt är nytt. Alla jag pratar med här, barnens simlärare, vänner till familjen och så vidare, kan inte förstå att jag gör detta. Att jag "lämnar" min familj där hemma och ger mig ut på detta äventyr. De tycker jag är modig som vågar lämna en trygghet och kasta mig ut från ett berg. Det är ungefär så det känns. Just nu. Att man har kastat sig ut. Jag hade ingen aning om hur jag skulle få det innan jag kom hit. Jag kunde bara hoppas.

Självklart är det både tuffa och underbara stunder. Men vet ni? Jag har blivit mycket starkare på jättekort tid. Det var inte länge sedan jag började åka in till Stockholm City själv. Och nu har jag satt mig på ett flyg across the ocean (se, jag har redan glömt hur man säger det på svenska), kommit till en främmande familj, med främmande barn som jag ska ta hand om. Jag har dessutom hoppat på ett tåg till underbara Boston för att träffa några vänner. Jag lyckades även sätta mig på rätt tåg tillbaka!

Jag förstår inte själv att jag gör detta. När det blir tufft, vet ni vad jag gör då? Jag ringer till pojkvännen på skype eller skickar ett mail till mina föräldrar! Då får jag prata svenska och kan få ut exakt det jag behöver. Kan uttrycka mig rätt och de vet exakt vad de ska säga för att få mig på bättre humör.

Jag har precis kommit hit och imorgon har jag varit i landet i två veckor. Det har gått jättefort och fortsätter det såhär kommer jag snart stå på arlanda igen och vara hemma i mitt kök och baka kladdkaka i min egen form!

Ni som funderar på att åka - ÅK! Om ni frågar mina föräldrar eller mina vänner, så var jag inte alls bra på engelska innan jag åkte, det börjar redan släppa. Jag är nog den mesta hemmakära människa som finns och den som är mest familjär och vill ha familjen runt mig hela tiden - Men här sitter jag. I min säng i USA. Det är sjukt!

Men utan min familj, pojkvän och vänner där hemma, hade jag nog inte suttit här. Jo det hade jag..min vilja  var för stark för att någon skulle kunna hindra mig. Men det är nu min rädsla kommer. Vad tänkte jag på?..

Detta är nog det BÄSTA MISSTAG jag gjort i hela mitt liv! Tänk vad mycket jag kommer få vara med om, och året har precis bara börjat!

Nu kör vi!