Hej mina kära vänner och trogna läsare som fortfarande kikar in på denna bloggen!

Nu är det så att jag har skaffat en ny blogg på en annan plattform! Om ni vill följa mitt glamourösa liv så klickar ni här: www.el1nsofia.blogspot.com

Ses där!

Man får verkligen vänner för livet när man är i USA som aupair och man blir väldigt nära på väldigt kort tid. Jag saknar er alla varje dag! Jag har träffat Filippa sedan hon kom hem från USA. Men Vilde, Cecilia, Sara, Emma och Sofia är fortfarande kvar i USA och lever livet! Längtar tills vi alla är på hemmaplan igen!

Det går inte så bra för mig med det här att hålla bloggen vid liv. Det känns så meningslöst att skriva nu när jag inte har något spännande liv. Nej, men usch va hemskt det där lät! Klart jag har ett bra liv, men det går ju inte direkt att jämföra med det livet jag levde i USA. Det har skett många förändringar sedan sits. Jag har fått jobb som förskolevikarie så det kommer jag syssla med framöver. Jag har även sökt utbildningar nu till våren så vi får se vart jag står i Januari, om jag myser med småbarn eller börjar sträva efter en ny framtid.

Håll nu tummarna för mig att jag ska lyckas hålla denna blogg vid liv :)

Vad vill ni läsa om? Bara mitt vanliga Stockholms liv?

Kom ihåg! Jag gör det här för er skull!

Vi hörs snart igen, annars får ni tjata på mig!

KRAM!

Nu har min kära vän Filippa äntligen kommit hem från USA. Välkommen hem tjejen!

Det börjar bli skönt nu när alla underbara vänner från USA tar sig hemåt. Snart ses vi igen goding!

Hej!
Idag ska jag in till stan och träffa min vän Sofia. Sofia och jag var på aupairskolan tillsammans och sedan bodde jag i Boston och hon i New Jersey. MEN! Båda gick in i rematch och tillslut hamnade vi båda i San Francisco - 15 minuter ifrån varandra. Hur sjukt är inte det? Idag, mer än ett år sedan vår resa började, är jag tillbaka i Sverige och hon är hemma i Sverige på semester för att förlänga sitt visum då hon har förlängt sitt år. Så idag är hon i Stockholm för att gå till Ambassaden och jag passar på att träffa henne. Det känns konstigt att vi setts i USA och umgåtts som bästa vänner och nu, helt plötsligt, ska vi ses på min hemmaplan i Sverige. Det är ändå charmigt att man kan träffas och hålla kontakten även när man kommit tillbaka.

Det ska bli roligt att träffa dig igen Sofia!

Här är några bilder från min och Sofias tid i USA:

Hur känns det då att komma tillbaka till Sverige efter ett år i USA? Det är faktiskt totalt blandade känslor, för min del. På ett sätt är det så otroligt skönt att kunna äta frukost med mamma och pappa, att gå på bio med pojkvännen och att ta en fika med mina vänner här hemma. Men samtidigt har det varit en stor omställning. Jag har i ett år umgåtts med vänner som vill se och uppleva världen. Som vill göra saker varje helg, som man kan prata och dela sina upplevelser med. Det må låta som en skröna, men det är verkligen så att tiden har stått stilla här hemma. Alla här hemma umgås med samma kompisar, går till samma uteställen och åker samma buss varje morgon. Det är som om all spänning och alla upplevelser är så himla långt borta. Jag är van att prata med nya människor varje dag, möta en ny utmaning varje dag och ta mig an den. Här hemma rullar allt på, och jag kan från botten av mitt hjärta säga att jag saknar USA tiden och den spänningen och förväntan som fanns i ens liv då.

Självklart är det skönt att vara tillbaka till den "normala" vardagen, men samtidigt är det svårt att hitta en balans. Jag kan bli stressad av att inte träffa nya människor, att inte göra något kurturellt och att inte få prata engelska. Jag måste få mer spänning och utmaning i mitt Svenska liv. Självklart är det upp till mig att kämpa, jag måste hitta något som gör mitt liv här hemma spännande, som gör att jag upplever nya saker. Jag måste ta mig till äventyret, äventyret kan inte komma till mig. Jag kan sakna mina USA vänner något enormt för jag saknar någon att prata om allt med, någon som delat samma upplevelse och som vet vad jag pratar om. Det är verkligen två helt olika liv, och jag är glad att jag genomförde båda två.

Även fast jag föredrar mitt svenska och stabila liv så är det ändå en saknad man har efter året i USA. Det gäller att hitta balansen, och även om det kan vara svårt så gäller det att kämpa. Det är jag som skapar mitt liv, och jag har faktiskt möjlighet att påverka. Vilket jag ska göra också. Här i Sverige har jag en trygghet, jag vet vart jag går och jag känner de flesta runt omkring mig. Vilket jag är otroligt tacksam över.

Ni som är i USA nu, passa på att njuta av tiden ni har. För när ni kommer hem kommer allt att kännas som en dröm. En fantastisk dröm.

Jag är jätteglad att jag åkte till USA och jag är lika glad över att vara hemma. Nu ska jag se till så att ett nytt spännande äventyr börjar här hemma! :)

Hej!
Jag är verkligen dålig på att ta upp det här med bloggen, men nu ska jag återigen göra ett försök!

Jag har nu varit hemma i snart tre månader, vart tusan tog tiden vägen?! Allt har bara sprungit iväg! Jag har faktiskt jobbat sedan jag kom hem från USA men även njutit av den svenska sommaren. Under min hemma vistelse har även några av mina bästa vänner kommit hem från USA. Bland annat har Ida och Jessica kommit hem. Hur lycklig tror ni att jag är? Snart kan jag och mina kära systrar ses på hemmaplan. Den tanken är verkligen helt underbar!

Jag har umgåtts med kompisar, pussats med pojkvännen och myst med min kära familj. Även fast jag varit hemma ett bra tag nu så njuter jag jättemycket fortfarande. Det är skönt att kunna ringa vem jag vill, när jag vill.

Jag lovar, jag ska försöka bli bättre på att uppdatera nu! Om ni fortfarande vill läsa såklart?

Äntligen är vi tre i samma land igen!

Jag försöker verkligen få igång bloggen igen, men det är så himla svårt. Jag vet inte vad jag ska skriva om, vad jag ska dela med mig av. Det är svårt.

Först och främst behöver bloggen en upplyftning. Men kika in lite då och då. Bloggen kommer att tas upp igen!

Idag är en sådan dag då jag bara vill tillbaka till Boston. Jag har tittat på bilder från min tid i Boston och jag saknar mina fina vänner Ida och Jessica så himla mycket. Allt jag gör och allt jag hör påminner mig om Idas och mina dagar inne i Boston eller hos henne i Brookline. Det är helt sjukt hur ett liv kan förändras så himla mycket. Ida och Jessica blev några av mina bästa vänner jag någosin har haft och det känns så tomt att inte kunna ringa dem längre. Mitt liv i Boston var nästan ett perfekt liv.

Man kan tycka att jag borde vara glad över att vara hemma, vilket jag är. Men samtidigt har jag lämnat ett liv där borta som jag aldrig kommer att komma tillbaka till. Det jag saknar mest är mitt Boston liv. Det liv jag levde i San Francisco saknar jag inte lika mycket. Det var mer kärleksfullt och personligt i Boston. Varför vet jag inte. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket spår Boston satte i mig. Och hur fina vänner jag fann där.

Jag tänker tillåta mig själv att länga tillbaka idag. Det måste man få göra. Boston kommer alltid finnas kvar. Ida kommer alltid vara min syster och Jessica kommer alltid att vara trillingen som gjorde dagarna i Norfolk lättare.

Idag är en Boston dag. En Ida dag. En Jessica dag. En dag då jag tänker tillåta mig själv att drömma tillbaka.

Kan ni förstå att jag saknar detta?

När jag kom hem fick jag denna underbara bukett från min pojkvän. Så genomtänkt och fint. Jag blev så glad! Hur underbar får man vara? Den var så stor så jag var tvungen att ha en extra hand när jag skulle hålla i den.

Älskling, I love you!

Min resa mot Sverige började den 4 juni. Jag kördes till flygplatsen av min värdmamma och barnen. Vi sa hejdå och barnen grät. Det var trots omständigheterna ett jobbigt hejdå. Jag gick och checkade in mina väskor. Jag klarade mig med övervikt på bara ena väskan. Bra jobbat Elin! Sedan kopplade jag in mig på internet på San Franciscos flygplats och satt och väntade på avgång. Jag var en enorm känslobomb. Tårarna rann, jag skrattade. Jag kände mig lättad samtidigt som jag kände panik. Det var en underlig känsla, men jag visste hela tiden att jag gjort rätt.

Väl på flygplanet fick jag ytterplats vilket var toppen! (Jag springer ju på toa femtioelva gånger under en flygresa). Jag satt bredvid två amerikanare och vi pratade några timmar innan jag ägnade mig åt filmer på tv skärmen framför mig. Jag ska inte säga att det var en obehagligt flight. De första sju timmarna rullade på väldigt bra men de sista 4 var extremt jobbiga. Jag vred och vände på mig och kunde inte sova. Jag var för exalterad för att sova, för pigg, för trött, för nervös. Det var för mycket helt enkelt.

Väl framme i Frankfurt letade jag upp min gate innan jag satte mig på en bänk. Jag behövde vänta i sex timmar innan jag kunde hoppa på nästa plan. Och det enda jag lyckades sova var i en halvtimma på den extremt osköna bänken. När jag vaknade var jag tvungen att gå till en annan gate. Sedan meddelas det att flyget är 1.5 timma försenat. Då tänkte jag ge upp hoppet. Jag orkade inte vänta längre, jag ville bara hem. Men tillslut satt jag på sista flygplanet som skulle ta mig till Stockholm och jag erkänner, jag grät hela resan. I hela två timmar. Det var många tankar och känslor. Mest var jag nervös för att träffa alla ute på Arlanda.

När jag klivit av planet gick jag och hämtade mina väskor och gick mot utgången. När jag fick se bilderna på kungen och andra kända svenskar var jag tvungen att stanna. Ta några djupa andetag. Sedan gick jag ut genom dörrarna. Det första jag hör är ett glädjetjut. Det är min bror. Sedan kommer min pojkvän springades emot mig. Vi slänger oss i varandras armar. Båda gråter. Han gråter. Håller mig hårt och jag gråter lika mycket. Den kyssen var nog den bästa någonsin. Det var som ett moviemoment. Så vackert, så fint och så känslosamt. Vi stod och kramades i en evighet och ville inte släppa varandra. När jag sedan vänder mig om ser jag att hela min familj står där, min kusin Lukas, mina fina vänner Carro, Challe, Maja, Linnéa och Johan.

Jag har vekligen jordens finaste vänner. Jag blev enormt överraskad. Jag hade inte alls anat att de närmsta vännerna skulle vara där. Detta är bara ett bevis på hur fina och otroliga vänner jag har. De stod där med världens finaste skylt, sverigeballonger, kranvatten, champagne och fina blommor. Jag blev så enormt väl mottagen! Kramarna jag fick den dagen var helt magiska. Varma och så kärleksfulla. När jag fick krama om alla igen, insåg jag verkligen hur mycket jag älskar allihopa och hur rätt jag gjorde i att åka hem.

När vi åkte från Arlanda så samlades alla hemma hos mig. Där fick jag choklad-doppade jordgubbar, champagne och skaldjurstilltugg. Allt var så perfekt. Jag fick även den finaste blombuketten jag någonsin fått av Ronny. En enorm bukett. Dagen var obeskrivlig. På kvällen fick jag krypa ner bredvid min älskling.

Nu mina vänner, har jag hela sommaren framför mig med dessa otroligt fina människor. Jag är så lycklig! Jag ångrar inte en sekund att jag åkte hem!!

Nu är Sverige mitt. Jag ska njuta av varje sekund.

Jag har fler bilder från Arlanda, men har inte haft tid eller ork att lägga in dem, men här är en som Maja tog. Jag kan inte beskriva känslan. Den var magisk!

Im back in Sweden! Det händer otroligt mycket nu och jag är så upptagen med att kramas med allt och alla. Men jag lovar att skriva ett inlägg om min fantastiska ankomst på Arlanda. Och ja, jag kommer att fortsätta blogga!

Håll ut!

Snart kommer det en fortsättning..