Vet inte vart jag ska börja någonstans.. det har varit en enormt jobbig dag idag. Mycket känslor och mycket tankar. Ronny kom och sov hos mig inatt, vår sista natt tillsammans på några månader. Jag ville inte somna, jag ville bara ligga och prata, hålla hans hand och känna hans andetag. Jag ville se honom. Njuta av hans närvaro och hans närhet, hans hand i min. Det var en underbar natt, och jag såg gudomligt bra även fast det var en konstig känsla att veta att det kommer dröja några månader nu innan detta händer igen.

Vi ägnade morgonen åt att umgås med varandra. Men tillslut var älsklingen tvungen att åka till jobbet och vårat "vi-ses-snart-igen" ögonblick var ett faktum. Det var jobbigt. Jag ljuger om jag säger att det var lätt. Jag döljer inte att jag grät, för det gjorde jag. Mycket. Det var så mysigt att stå i hans famn. Jag ville inte släppa taget. Jag ville inte att detta ögonblick skulle komma. Jag älskar Ronny över hela mitt hjärta och det är jobbigt att skiljas åt, även fast vi vet att vi kommer att ses igen. Jag kommer fortfarande älska honom lika mycket, även fast jag är på andra sidan atlanten. Han är my man och jag kommer inte släppa hans hand. Han kommer alltid att vara med mig, och det är jag glad för. Han är med mig i USA. I mitt hjärta - där han alltid kommer att vara.

Ronny, jag älskar dig! Vi ses snart igen.