Idag har jag varit i USA i exakt 4 månader! Det har varit en otroligt viktig tid i mitt liv, en otroligt känslomässig resa men samtidigt ett lyckorus. I skrivande stund måste jag erkänna att några tårar rinner ner för min kind. Jag har inte koll på mina känslor. Det är så mycket som försigår sig inom mig just nu. Jag kan inte sortera känslorna. Därför skriver jag detta blogginlägg - dels för att skriva av mig, och dels för att dela med mig av hur ett aupairliv kan vara.

Om två dagar flyttar jag ifrån min nuvarande värdfamilj. Det gör ont i mig att veta att jag ska lämna denna familj. Det kommer bli tufft imorgon - min sista dag med barnen. Barnen vet nu om att jag kommer åka och det gör det inte lättare. Dessa barn är fantastiska på alla sätt och vis. Självklart är det upp&ner, men vilka familjer har det inte så? Jag har bott här i fyra månader och detta har blivit en familj till mig, nu ska jag lämna dem. Det gör ont.

Jag tänkte se om jag kunde förklara mina känslor för er. För det första så är jag väldigt besviken och ledsen på hur min värdfamilj hanterade hela situationen. Det gjorde att jag kände mig lurad. Jag vill inte dem något illa, och jag är inte arg på dem. Men det har varit jobbigt att bo och jobba här dessa tre veckor jag varit i rematch. Det är inte lätt att umgås med folk man vet man ska lämna, och som man innerst inne inte vill lämna. 

För det andra är jag otroligt ledsen över att jag måste lämna alla mina underbara vänner här. Jag har kommit många väldigt nära på kort tid, och det har varit otroligt jobbigt att säga hejdå till alla. Människorna här är fantastiska! Jag kommer även sakna lärarna på barnens skola, personalen på banken och min värdfamiljs kompisar. Alla tycker det är så tråkigt att jag ska åka härifrån. Jag var på banken i 40 minuter idag och bara pratade med personalen och stängde mitt bankkonto. Även fast jag vet att jag kommer träffa dessa fina vänner igen - gör det ont att lämna dem redan nu!

För det tredje är jag rädd. På lördag ska jag flyga tvärs över USA, till västkusten. Jag ska träffa en ny familj, träffa nya människor, signa up mig på ett nytt gym, skaffa ett nytt bankkonto. Och allt detta ska ske på engelska, och helst så fort som möjligt också. Jag vet inte vad som väntar mig, det gör mig lite rädd. Jag har en trygghet här i Boston. En trygghet som jag väldigt snabbt fick, men som jag även fick kämpa för. Jag kämpade otroligt för att känna mig säker och trygg på dessa gator. Jag vågade utforska, jag vågade köra fel, jag vågade fråga främmande människor. Tillslut byggde man ett tryggt kontaktnät, och hittade de tryggare gatorna att vandra på.

För det fjärde så har jag hemlängtan! Jag skulle vilja åka hem. Det är så jag känner nu, men det är inte så jag kommer känna om två veckor. Och jag försöker tänka framåt. Nu är allting tufft, nu har jag en trygghet hemma i Sverige med en underbar familj, en trygg pojkvän och fantastiska vänner. Vem vill inte hem till det? Men om två veckor, kommer jag känna mig hemma i nya familjen, jag kommer ha träffat nya vänner och jag kommer ha ett gym att gå till. Då kommer jag ha en ny vardag. Jag tänker inte ge upp. Jag har signat upp mig för ett år här i USA. Då ska jag stanna här i ett år. Jag är inte färdig här. Jag kommer ångra mig om jag åker hem. Men jag tänker - varför ska allt hända mig? Varför ska just jag gå igenom detta? Jag ser det positiva i det hela - Jag får se mer av USA, jag får bo i olika familjer med en annorlunda vardag, jag träffar mer människor, och jag får mer erfarenheter. Det tackar man ju inte nej till!

För det femte så är jag jätteglad att jag hamnade hos en så pass bra familj det första jag gjorde. Jag är glad att jag träffat dessa underbara vänner, och jag är glad att jag får en ny möjlighet, så att jag slipper åka hem. Jag är glad att jag får en ny chans i San Francisco. Att en familj tar emot mig med öppna armar och vill fortsätta göra mitt år så bra som möjligt. Jag är taggad för att börja om, se något nytt och förhoppningsvis få en trygg familj jag kan stanna hos mina resterande 8 månader.

Förstår ni nu hur mina känslor bara kryllar runt i min kropp? Jag får ingen rätsida på det. Jag vill bara sitta på planet nu. Vara påväg. Påväg mot nya möjligheter. Jag är inte alls den Elin jag var innan. Jag har inte det där leendet tillbaka ännu. Nu går jag mest runt och funderar. Jag försöker sprida glädje och stötta andra som har det jobbigt runt omkring mig också. Egentligen borde jag tänka på mig själv. Men det gör jag inte. Jag vet att allt kommer att bli bra, jag tänker inte ge upp! Jag har 8 månader kvar här i staterna, och jag ska ta vara på den! Jag ska inte slösa bort dem som om de vore 50-öringar! Här ska vi ta vara på varenda öre!

Varje gång jag ser en volvo tänker jag på min pojkvän. Ibland får jag hålla emot för att inte börja gråta. Ibland ser jag en familj som går omkring och shoppar. Då tänker jag på min familj hemma i Sverige. Jag ser hur folk sätter upp julgranar, hur ljus tänds och hur folk bakar pepparkakor tillsammans. Varför är inte jag hemma i Sverige och  gör det med familjen Skeppstedt?

Jag fyller år snart också, det gör inte saken lättare. Jag tänkte "varför sitter jag i USA när jag egentligen ska vara hemma och ha middag för mina tjejer och mysa med pojkvännen på min 20-års dag?" Jag har valt att åka hit, och då får jag ta konsekvenserna. Varför haka upp sig på en födelsedag? Det är väl knappast min sista? Visst, 20 år är väldigt stort, men jag kommer fortfarande vara 20 år när jag kommer hem. Jag kan bjuda över min kära vän Lenita på kladdkaka då, och jag kan gå på bio med Maja och Linnéa. Jag kan även pussa på Ronny. Varför måste jag göra det just på måndag? Varför haka upp sig på ett datum? Ta istället vara på det du har, oavsett dag och tid. Det är hur och vad du gör som räknas. Inte när du gör det.

På lördag börjar mitt nya liv. Mitt nya liv i San Francisco. Jag hoppas på det bästa. Jag hoppas jag får min revansh! För det är jag värd! Jag ska hitta tillbaka till mig själv! Jag ska gå på zumba och jag ska träffa nya vänner! Jag tänker inte ge upp!

Nu ska jag gå och lägga mig, tänka på vad jag precis skrivit. Nu vet ni hur jag känner. Mina känslor åker berg&dalbana inuti mig. Men ni ska veta, allt stöd ni ger mig, det hjälper mig i varje steg jag tar!

Och utan mig själv - hade jag aldrig kommit såhär långt!

(det är denna glädje jag ska hitta tillbaka till, denna glädje jag ska fortsätta visa USA!)