Det är inte undra på att jag blir ledsen och deprimerad hela tiden. Det händer ALLTID någonting i mitt liv. Om jag inte är sjuk, ont i någon kroppsdel, slitsamt på jobbet så är det någon i min närhet som dör. Varför? Kan jag aldrig få vara den där glada pricken som jag egentligen är? Jag försöker glänsa och alltid le och vara glad, men nu börjar jag fan lessna på att det alltid ska vara någonting!

I helgen har jag varit hos min pojkvän och jag har haft en olidlig smärta och har gråtit mig igenom nätterna och dagarna och min kära pojkvän har ringt till sjukhuset men INGEN tar emot mig.... så idag gick jag till UM. Jag grät och grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. De blev rasande att ingen hade tagit emot mig. De sa att "om det är något som är akut, så är det detta" Jaha, tänkte jag. Better in time or what? Jag blev arg. Ledsen. Men han sa att det var tur att jag kom idag i alla fall än inte alls. Så nu har jag fått medicin. Jag skulle ha jobbat denna vecka, men icke. Istället sitter jag här, med en smärta som är olidlig, jag kan knappt röra mig. Jag orkar inte laga mat. Min familj har övergett mig för ett tag. Jag är all alone och jag vet inte vad jag ska göra! Min pojkvän skrattade åt mig i helgen, för det är faktiskt lite komiskt, alltid är det någonting som jag drabbas av. ALLTID!!!!!!

Det är inte ett dugg konstigt att jag blir deppig och tappar lusten på att göra saker när jag vet att jag såsmåning om kommer att bli dålig eller sjuk. How cow fun? Jag dör snart av det här.

Jag säger bara: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJ!!!

Det är tur att jag har såååå underbara vänner! Igår orkade jag inte mer, jag kunde inte sluta gråta. Jag kände mig ensam + att jag hade förjävla ont.. då kommer min Mickis i högsta hugg! Och hon har med sej massa smärtstillande tabletter, godis, choklad, chips och DANSFILMER! Alltså, hur bra får man vara? Och ikväll har Lenita erbjudit sig att komma över och äta middag med mig och underhålla mig lite. Vad skulle jag göra utan er tjejer? Det är verkligen nu man inser vilka som är ens riktiga vänner. Vilka som ställer upp, vilka som ringer och frågar hur man mår. Jag älskar er. Forever. Glöm aldrig det!

Jag vet att det finns sååå många människor som har det SÅÅÅ mycket sämre än jag just nu, men ändå klagar jag. Det är för att jag är trött på all skit jag får ta! Att jag aldrig får springa på den där ängen med min fina sommarklänning och känna mig frisk. Jag behöver nog en miljöomväxling. Eller en turkaka? Mitt liv betyder otur när det gäller händelser. Dock har jag träffat världens bästa pojkvän och vänner, och har världens bästa familj. Så där har jag haft tur. Men när det gäller allt annat har jag otur. Jag missar tåg, jag gör illa mig, jag missar ett tv-program, jag tar sönder något, jag bränner en kaka i ugnen. Herregud. Vad jag klagar. Men nej.

Nu har jag fått medicin och ska knarka dem, så vi hörs när jag är lite gladare!

puuusss o hejjjjj!