Jag har funnit en bästa vän. En tvillingsjäl, en syster. En vän för livet. Jag har funnit min Ida. Jag och Ida träffades på Arlanda 16 augusti för första gången. Vi kom allt närmare varandra på Training School i NYC. Väl i Boston var vi systrar. Vi kom nära inpå varandra fort, och vi är som två pusselbitar som äntligen hittat varandra. Ida, jag är så glad att jag har dig. Med dig kan jag prata om allt, du förstår. Du stöttar mig. Utan dig vet jag inte om jag klarat de svåra stundera här i staterna. Vår vänskap går inte att sätta fingret på, det bara small till så var det du&jag. Jag behöver inte skämmas för dig, jag behöver inte tveka, utan jag vet att du alltid kommer att finnas där och alltid kommer att lyssna, oavsett vad jag har att berätta. Du är så äkta, så ärlig, och du är min nya storasyster.

Det finns ingen som någonsin kommer att kunna ta din plats. Nu är det du och jag mot America. Vi har ungefär 10 månader kvar här tillsammans, och vi kommer dela så mycket upplevelser och hjälpa varandra i motgångar och hejja på i varandras medgångar. Jag kommer alltid stå vid din sida. Alltid stötta dig, precis som du gör för mig. När dessa 10 månader är över, är vi på svensk mark igen (om vi inte stannar kvar här, det vet man ju aldrig) och då kommer det bli jobbigt, då är det inte längre 45 minuter mellan oss. Men vet du? Du kommer aldrig vara mer än ett telefonsamtal bort.

Vännen, tack för allt! Jag brukar hålla våra "vänskapsarmband" och bara le. Le och känna värme i hela kroppen.

It's you and me, best friend.