Det är säkert många utav er som undrade hur min USA-resa började. Varför jag bestämde mig för att åka och så vidare. Det hela började med att jag hade haft lite tankar på att göra något annat efter gymnasiet. Resa, se någonting. Jag ville ändå förbättra min engelska. Jag kände att engelskan var mitt största hinder när det gällde det mesta. Även till att göra denna resa. Jag tänkte "hur ska jag kunna bo i en amerikansk familj och ta hand om deras barn, när jag inte ens behärskar språket?" Men den tanken fick mig att åka. Jag ville inte att engelskan skulle hindra mig för alltid. Det bästa sättet att lära sig engelska måste nog ändå vara att vara omkring den hela tiden!

Jag pratade med min vän Caroline, hon var också lite intresserad. Så vi bestämde oss för att gå på ett informationsmöte tillsammans. Det var en onsdag. Det var mörkt ute och lite småkyligt. Vi letade oss fram till Strandvägen i Stockholm, där kontoret ligger, och där informationsmötet höll hus. Vi kom för tidigt, så vi tog en hamburgare i närheten.. Vi pratade mycket innan och vi var typ nervösa. Men vad hade vi att vara nervösa för? Det var ju bara ett möte. På mötet var det mycket folk. Mycket information och mycket kakor! Det var spännande att höra och man blev otroligt taggad att åka. Man fick höra mycket positivt men även lite negativt. Jag och Carro tittade på varandra då och då och log. Vi kände att det var något för oss, samtidigt som om det kändes så långt bort och så overkligt att just jag skulle göra en sådan här sak. För om man går på ett informatinsmöte, så har man nog ett ganska stort intresse.

Efter mötet tog vi en promenad tillbaka till City där vi satte oss på Bolero och tog en varsin xcider. Vi pratade igenom mötet och det slutade med att vi skålade. Vet ni vad vi skålade för? Vi skålade för att vi bestämde oss för att ge oss ut på denna resa tillsammans. Carro var väldigt kluven, hon sa "du kommer komma iväg såå mycket tidigare än mig, för du är mer taggad" Hon tvekade väldigt mycket innan hon tog sin ciderflaska mot min där på restaurangen.

Idag har Caroline varit här i 7 månader och jag snart en månad. När vi börjat vår ansökan via Cultural Care, hjälpte de oss att försöka få familjer i närheten av varandra. Men det fanns ett problem. Jag hade inget körkort. Jag hade inte ens börjat övningsköra. Carro hade sitt körkort, så hon kom igång mycket tidigare med matchningsprocessen. Tillslut hade hon en match. En match hon tackade ja till. Jag satt kvar utan körkort. Carro var påväg till USA. Jag var hemma i Sverige ett steg närmare körkort. Jag var så glad för Carros skull! Så himla glad! Speciellt eftersom hon var så tveksam i början, hon trodde jag skulle komma iväg före henne. Men nu har hon varit här i SJU MÅNADER! Hon är snart påväg hem igen. Jag kom nyss hit. Tog mitt körkort och började söka och nu äntligen är jag också i staterna!

Jag visste att vi skulle klara det. Jag tvekade aldrig. När vi väl skålat med vår gröna xcider så visste jag att vi skulle sitta på samma sida av atlanten en vacker dag. Visserligen är vi några timmar ifrån varandra, men vad gör det? Det är så skönt att ha henne här. Veta att en av mina bästa vänner från Sverige är på samma sida atlanten. Även fast vi inte har samma tidslinje just nu så är jag så glad för bådas skull att vi sitter här idag! Det känns som om det var igår vi skålade om det hela.

Vi är allt bra du och jag! När vi väl bestämt oss för något ser vi till att det blir av också! <3