Det är väldigt mycket som försig går här på andra sidan Atlanten och tyvärr blir bloggen lidande. Jag finner ingen inspiration att skriva, och jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill inte skriva depp-inlägg om hur jobbigt allt är, men om jag gör det så är jag bara ärlig. Just nu är det väldigt många blandade känslor. Jag längtar efter Sverige och alla människor där hemma samtidigt som jag har separationsångest från vännerna här och från USA. Jag känner mig som tre år igen och vill bara att mamma ska säga "allt kommer att bli bra". Men nu är inte mamma här och kan säga det, så nu måste jag ta tag i det själv.. Men jag ser mig själv som (halvt) vuxen nu och det är dags att börja luta sig mot sig själv och inte be mamma lösa några bekymmer.

Vad är det annars som står på i mitt liv då? Jo, jag saknar pojkvännen. Jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör att sakna någon såhär mycket. Det känns som om mitt hjärta blöder, att någon tar tag i mitt hjärta och sliter det i tusan bitar. Det gör så ont att veta att han är där och jag är här. Allt har gått väldigt bra i åtta månader, och det är mindre än fyra månader kvar tills jag gjort min sista arbetsdag här borta. Men att inte kunna krama om honom, att inte kunna ringa och fråga hur det gick på jobbet, att inte kunna äta middag tillsammans och prata om framtiden. Att inte kunna se varandra i ögonen. Att inte kunna höra varandras röster. Det gör ont. Riktigt ont. Jag ska vara ärlig. Senaste veckan har jag haft ett litet breakdown av saknad. Jag har spelat våra sånger, tittat på våra bilder. Drömt om honom dag som natt. Jag har suttit vid datorn i hopp om att han ska logga in, men ingen pojkvän. Minns inte när vi pratade sist. Allt jag vet är att jag saknar honom mer än någonsin. Nu börjar tårarna komma och jag kramar hårdare i tjocktröjan som tillhör honom..

Jag har försökt att sysselsätta mig, men allt jag gör påminner om min älskling. Dessa fyra månader känns otroligt långa. Jag önskar bara att han kunde komma hit. Jag önskar jag fick träffa honom igen. Prata med honom. Leva med honom.

Fan vad ont detta gör! Men samtidigt som det gör såhär ont, så blir jag trygg. För om det gör såhär ont att sakna honom, då vet jag att han är the one. Då är det riktig kärlek och jag vet att jag älskar honom från botten av mitt hjärta. Älskade du!

Om jag bara kunde ..