Då har vi kommit till den dagen då jag ska berätta om mina syskon. Eller snarare mitt syskon. Jag har fått äran att få en underbar men livlig lillebror vid namn Emil. I skrivande stund är han 17 år och lever livet som tonåring. När vi var små hade vi en väldig hat-kärlek till varandra. Vi bråkade om det mesta, vi slogs, han bet mig och vi var väldigt sällan vänner. Vi ville väldigt ofta sätta varandra i bad situations. Men även om vi hade svårt att umgås med varandra som små, så uppskattade jag alltid tiden vi hade tillsammans. När vi för en gångs skull kunde leka tillsammans eller bygga en snögubbe tillsammans utan att bråka så var faktiskt hans sällskap väldigt underbart.

Nu på äldre dar, har vi kommit varandra nära. Det finns mycket han berättar för mig, som jag tror att han inte ens berättar för mamma och pappa. Han litar på mig och jag litar på honom. Han vet att jag finns här och han kan alltid prata med mig, och det gör han också. Bara han får komma till mig. Om jag frågar hur hans dejt var eller hur innebandyn gick kan det bli hus i helvete. Han måste få komma till mig. Jag tror det kommer ta tid. Det kan inte vara lätt att vara 17 år och ha en syster som bor i USA just nu. Jag tror ärligt talat att han saknar mig. Mer än vad han tror. Även fast vi kan kivas rätt bra så skulle jag aldrig byta ut honom mot någonting i världen. Han har humor, han kan skratta och kan är oftast villig att hitta på saker med mig!

Hur glad tror ni inte jag blev när han ville åka till Gröna Lund med mig och gå på Sommarkrysset? Vi gick på Pizza hut innan och käkade middag, sedan lyckades vi få sittplatser och satt där hela showen och sedan åkte vi karuseller. Sådana saker borde hända oftare.

Jag tror att vi kommer umgås mer när jag kommer hem. Jag tror han kommer ha vuxit, och vi kommer inse hur stark vår syskonkärlek är.

Min lillebror är världens finaste. Han kämpar med allt, han försöker och jag tror det kan vara jobbigt ibland för honom och se "hur lätt" jag ändå tagit mig framåt. Jag har kämpat hårt, jag menar inte att jag glidit fram. För jag har verkligen kämpat som f*n för allt som jag velat. Men jag tror tyvärr min bror får kämpa lite hårdare än mig ändå, han har det lite svårare med ekvationer och ibland är livet så. Dock är han way to much better än mig på att skruva bilar. Där är det jag som är underlägsen. Men vet du lillebror? Du är bäst! I mina ögon är du bäst! Jag kommer alltid vara din syster och du kommer alltid kunna luta dig mot mig och jag kommer alltid ställa upp för dig!

Jag kan inte förstå att du fyller 18 om några månader. Det är helt ofattbart. Det kändes som om jag fyllde 18 förra månaden. Men snälla, du kan väl vänta med krogdebuten tills jag kommer hem?

Emil, jag älskar dig! You will always be my "memil"