Väldigt intressant rubrik. Jag skulle kunna berätta om min hundrädlsa. Men tro det eller ej, den är nästan som bortblåst! Jag har, under flera år, varit enormt hundrädd. Det var hemskt. Jag kunde inte vistas utomhus om jag såg en hund. Jag hoppade upp i pappas famn, jag spände hela kroppen och fick panik. Lösa hundar, kopplade hundar, det spelade ingen roll. Hund som hund. Väldigt många vänner och familj till mig hade hund och det var alltid ett projekt när jag skulle komma och hälsa på. Skulle jag stanna hemma? Eller skulle hunden låsas in? Jag mådde alltid dåligt över att jag inte kunde vistas i samma rum som en hund.

Dock har jag vuxit ifrån rädslan nu men har under alla år kämpat med rädslan. Jag har träffat hundar, tvingat mig själv att försöka komma över det. Det har varit riktigt jobbigt och jag blir fortfarande reserverad när en hund kommer emot mig och litar inte riktigt på dem.

Dock vet jag att detta är ingenting om man jämför med hur det var när jag var liten.

Det är till och med så bra nu att min familj är hundägare till denna lilla goding!