Varför blir människor olika? Varför har just jag fått egenskapen envis? Varför har just jag blivit envis istället för den som ger upp? Jag vet att många människor hade gett upp ifall de satt i min situation just nu. Men varför gör inte jag det? Varför bestämmer jag mig för att kämpa och lösa det på MITT sätt?

Jag sitter här i San Francisco och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tittar på bilder från Boston och saknar det varje dag. Varje varje dag.. Jag vet att jag ska ge det mera tid. Jag tänker inte åka hem till Sverige och jag ska definitivt inte byta familj igen. Jag ser detta som en utmaning. Men varför gör jag det? En annan person hade sagt "äsch, jag orkar inte mer, jag åker hem till Sverige" Men varför gör inte jag det? Varför envisas jag med att kämpa och göra detta år till mitt år? Varför envisas jag med att det kommer att bli bra? Varför ser jag varje timma som en utmaning? Jag antar att det är för att jag lär mig något på det. Jag åkte ju till USA för att växa som person och utvecklas som individ. Och då är väl detta helt rätt för mig? Tänk om jag hade bott kvar i Boston och haft mitt trygga kompisgäng.. då hade jag aldrig fått uppleva detta och då hade jag aldrig vuxit. Nu har jag klarat av att flytta tvärs över landet på egen hand, jag har kämpat för att komma överens med en ny familj. Jag har kört vilse och jag har försökte träffa nya vänner. Det hade jag ju aldrig gjort i Boston, för där hade jag ju redan mitt.

Jag antar att jag utsatte mig själv för det här för att jag ville ha utmaningen. Jag ville se om jag kunde klara mig igenom det och hittils har jag ju klarat mig väldigt bra. Att lilla jag säger så är väldigt konstigt. Men jag antar att jag lärt mig något på mitt USA-år i allafall. Och vet ni vad som skrämmer mig? Om jag vuxit så mycket på 5 månader. Hur mycket ska jag då inte växa på de 7 som är kvar?

Ibland undrar jag hur mitt huvud fungerar. Hur jag själv tänker och resonerar. Jag är seriöst knäpp!