Idag är en sådan dag då jag bara vill tillbaka till Boston. Jag har tittat på bilder från min tid i Boston och jag saknar mina fina vänner Ida och Jessica så himla mycket. Allt jag gör och allt jag hör påminner mig om Idas och mina dagar inne i Boston eller hos henne i Brookline. Det är helt sjukt hur ett liv kan förändras så himla mycket. Ida och Jessica blev några av mina bästa vänner jag någosin har haft och det känns så tomt att inte kunna ringa dem längre. Mitt liv i Boston var nästan ett perfekt liv.

Man kan tycka att jag borde vara glad över att vara hemma, vilket jag är. Men samtidigt har jag lämnat ett liv där borta som jag aldrig kommer att komma tillbaka till. Det jag saknar mest är mitt Boston liv. Det liv jag levde i San Francisco saknar jag inte lika mycket. Det var mer kärleksfullt och personligt i Boston. Varför vet jag inte. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket spår Boston satte i mig. Och hur fina vänner jag fann där.

Jag tänker tillåta mig själv att länga tillbaka idag. Det måste man få göra. Boston kommer alltid finnas kvar. Ida kommer alltid vara min syster och Jessica kommer alltid att vara trillingen som gjorde dagarna i Norfolk lättare.

Idag är en Boston dag. En Ida dag. En Jessica dag. En dag då jag tänker tillåta mig själv att drömma tillbaka.

Kan ni förstå att jag saknar detta?