Hej People.
Denna veckan kan nog vara en av de jobbigaste veckorna sedan jag kom hit. Av flera olika anledningar. Jag befinner mig i en situation som jag är sjukt obekväm med och jag kan inte slappna av för fem öre. Jag sitter på spänn hela tiden och jag bara känner hur jag själv bryts ner. Detta är inte den vanliga Elin. Jag är den vanliga Elin så fort jag går ut genom dörrarna här, men innanför dessa ramar är jag en tjej som känner sig väldigt, väldigt liten. Jag är glad att mitt beslut är taget och det är bara tre dagar kvar i detta huset nu. Sedan börjar nya äventyr. Jag tror inte riktigt jag har förstått vad jag har gett mig in på. Vad jag beslutat mig för. För jag har inga speciella känslor i kroppen, jag är inte nervös, jag känner mig bara lättad. Och det känns så himla bra. Men samtidigt fick jag the moment idag. Jag började gråta utan anledning. Tårarna sprutade och de slutade aldrig. När jag hade gråtit klart började jag skratta som om någon sagt världens roligaste skämt. Jag tror det är ett ganska stort tecken på att jag är väldigt splittrad just nu och har otroligt många känslor i kroppen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Därför blir det båda.

Det ska bli så skönt att kliva ut ur deras dörr efter veckans slut och veta att jag aldrig mer kommer komma tillbaka hit, jag kommer självklart sakna livet här omkring. Alla vänner som jag träffat och det gör så ont i hjärtat att veta att vi kommer vara timmar ifrån varandra. Men ingen kommer vara längre än ett telefonsamtal bort. Kära vänner. Vad ska jag ta mig till utan er?

Såhär ska en lycklig och välmående Elin se ut!: