Detta är ett enormt intressant ämne när man är här i USA. Vännerna som är kvar hemma i Sverige som man saknar varje dag, vännerna hemma i Sverige som helt plötsligt försvann. Vännerna här i USA som har blivit vänner för livet. Vänner här i USA som bor utstritt i Europa. Vänner. Vänner. Vänner.

Jag vet att jag skrivit om detta förut. Men det faschinerar mig fortfarande, och jag blir fortfarande (efter 7 månader) förvånad över vissa saker som sker i vänskapskretsen.

När man åker bort ett år som jag har gjort, så är det mycket som händer kvar där hemma i Sverige. Man sätter vänskap och kärlek på prov. Vänskap växer, vänskap rinner ut ur sanden. Gammal vänskap kommer tillbaka. När man åker bort såhär så inser man verkligen vilka som är ens riktiga vänner. På ett sätt är det väldigt skönt, för då vet man vilka man ska lägga energi på och inte. Men på ett sätt är det också väldigt tråkigt, för man blir besviken.

Jag har fått tillbaka många "gamla" vänner. Som jag aldrig trodde jag skulle höra något från. Vilket är kanonkul och jag blir varm i kroppen när jag tänker på det. För då inser man att man har saknat  den vänskapen. Det tråkigaste är att jag känner att många av mina såkallade bästa vänner är inte är mina vänner längre. Vissa har man inte hört ett ord från på sju månader. Även fast man själv skickat iväg ett mail. Vissa känns mer som en bekräftelse.

Sedan finns det ju mina stjärnor. "Vänner är som stjärnor, man ser dem inte alltid, men de finns alltid där". Det finns de vänner hemma i Sverige som jag känner "Vi behöver inte prata varje dag, för att jag vet att de finns där när jag kommer hem". Och det är jag så glad över. Det är så skönt. Men jag måste erkänna att det ska bli otroligt spännande att komma hem. Jag vet vilka jag kommer umgås med, tror jag, jag har skrivit ett brev till mig själv hur jag tror allt kommer vara när jag kommer hem igen. Får se om det stämmer när jag kommer hem.

Ärligt talat så är det väldigt skönt att veta vilka som har stått vid min sida sedan jag åkte. Och vilka som har tagit ett steg ifrån mig för varje dag som har gått. Nu har ni bevisat, och jag har bekräftat.

Jag mår inte dåligt över detta, jag är mer glad över att jag vuxit som person och nu inser vilka jag kan lägga energi på och vilka vänner som jag verkligen kan kalla vänner. Mina underbara vänner härifrån USA kommer också vara säkra kort när jag kommer hem till Sverige. Jag måste åka Sverige runt för att få träffa mina små usa-klimptar igen.

Med detta berörande och vänskapsinspirerande inlägg säger jag godnatt.

Friends. Take it easy! :)