Idag var det då första arbetsdagen för mig på en vecka. Det var tungt att gå upp imorse och barnen är sig lika. Lika galna och vilda som vanligt. Vi har lekt i parken och gjort läxor och bara tagit det lugnt inprincip. Nu på kvällen sitter jag i min säng och ska snart tänka på refrängen. Dock piggnade jag till lite när jag såg en stor äcklig spindel krypandes på min vägg. Jag fick panik. Jag försökte döda den, men rackaren ville inte dö. Så han ramlade ner i min säng. Och där befinner han sig nu. Jag hittar honom inte. Så ikväll får jag sovsällskap. Hurra!

Jag saknar min familj redan. Att ha dem nära. Att kunna vara mig själv och bara njuta av deras sällskap. Jag insåg att jag varit för borta när denna konversation uppstod.

Jag: Emil, håll om lillasyster lite nu, det var så länge sedan!

Ja, han må ha blivit längre än mig och vuxit på sju månader. Men han är fortfarande min lillebror. Och jag är storasyster. Punkt slut.

Nu ska jag hitta spindeln och sedan sova.

Godnatt.