Har ni någongång känt er obehövda och uteslutna? Det är en konstig känsla som man inte riktigt kan sätta fingret på. Jag vet att jag tog en stor risk och att jag kastade mig ut för ett berg när jag åkte till USA. Men det var ändå det som lockade mig lite, att se vart jag skulle hamna. Se hur jag skulle ta mig upp för berget igen. Att lämna det som man älskas av hemma i Sverige är svårt. Att lämna det som är en trygghet och de som verkligen bryr sig om en för ett liv där man inte känner någon, ett liv där allt kan kännas hopplöst och tungt. Att vara aupair är ingen dans på rosor alla dagar, men samtidigt så lär man sig så otroligt mycket på detta.

Sedan jag lämnade Sverige i augusti förra året har jag vuxit jättemånga centimeter och jag växer fortfarande. Jag har fått upp mina ögon på ett annat sätt och jag ser på livet med andra ögon än vad jag gjorde för nio månader sedan. Min situation just nu är att jag känner mig utnyttjad. Jag känner mig som en typisk svensk tjej. En tjej som får ta för mycket skit och ge för mycket rosor. Jag gör allt för min värdfamilj, mina vänner här och mina vänner i Sverige. Jag försöker visa hur mycket jag finns här och hur mycket jag verkligen saknar dem. Det är väldigt svårt och jag vet att det är svårt för er hemma i Sverige också. Ni har varandra och att en person försvinner påverkar inte er på samma sätt som det påverkar mig.

Allt jag begär härifrån är ett Tack eller en uppskattning. När jag har varit här i USA har jag upptäckt hur viktigt det är för mig att jag har folk runtomkring mig. När jag är här är det ingen som bryr sig om mig på samma sätt som hemma i Sverige. De bryr sig inte om vad jag gör, hur jag mår eller vart jag ska. Jag är verkligen självständig till hundra procent. Jag behöver någon som bryr sig om mig och som frågar hur jag mår och vad jag har för planer för dagen. Att få prata med någon och inte sitta i sin egen bubbla. Det tar på en mer än vad man tror.

Det är svårt att förklara vad jag menar, och det är svårt att sätta fingret på känslorna och tankarna som spökar runt. Jag har inte försvunnit, jag har bara åkt på ett äventyr för ett tag. Jag vill prata så mycket som möjligt med dem där hemma i Sverige, men det är så svårt att få ihop det på grund av tidsskillnader och hela kalaset. Det är inte konstigt att man känner sig bortglömd ibland. När man inlett ett samtal kan det snabbt avbrytas på grund av olika orsaker. Även fast jag förflyttat mig till ett annat land betyder inte det att jag inte vill ha samma kontakt som innan. Jag vill fortfarande prata med folket där hemma, fortfarande känna att jag är en del av livet där hemma. Känna mig välkommen tillbaka och känna att jag kan komma hem till något.

Att vara i USA har lärt mig så himla mycket och jag har fått tagit emot mycket skit och tuffa stunder. Men det har fått mig att växa, det har fått mig att se vad som är viktigt för mig och vad jag värdesätter. Jag ångrar inte en sekund och jag är glad att jag kastade mig ut för det där berget.

Men tänk på en sak! Jag har inte dött, jag har inte lämnat någon. Jag har bara åkt iväg för att skaffa större vingar och upptäcka världen, och det tycker jag inte att man ska klandras för! En klapp på axeln eller en kort på posten betyder mycket mer än ingenting alls. En tanke, ett mail, ett samtal på Skype. Jag tar mig mycket tid att visa Sverige att jag saknar det. Om inte Sverige är redo för mig ännu, så är det dags att börja göra sig redo. För snart är mitt äventyr över. Och jag vet vad jag vill när jag kommer tillbaka. För jag är så mycket starkare nu!