Mina sista dagar här i USA har varit väldigt känslosamma och jobbiga för min del. Jag tror det värsta som kan hända i ett aupair år har hänt mig. Twice. Det är nämnligen så att jag är i Rematch åter igen. Jag ska inte stanna kvar hos min värdfamilj här i San Rafael. Denna gången var det mer mitt beslut och jag kom till en punkt då jag insåg att jag måste tänka på mig själv. Jag måste sätta mig själv först och tänka på MITT bästa, inte någon annans. Jag har lagt ner mycket energi och kärlek i den här familjen och gjort allt för att det ska fungera. Men jag känner att jag inte kan göra mer, och familjen har gjort allt sitt för att det ska funka. Men ingenting leder till en lösning. Så detta var mitt bästa beslut, och det känns som om en stor sten har fallit från mina axlar.

Jag har gått igenom en rematch förut, så jag vet vad som väntar. Min första tanke var att boka ett flyg och åka hem till Sverige redan denna veckan. Men efter tårarna lagt sig, lugnet gått ner i nerverna och efter samtal med familj och kära vänner har jag bestämt mig för att ge familjerna där ute en chans. Jag har två veckors tid i rematch och jag letar alltså en familj för tio veckor. Det kommer att bli otroligt tufft att hitta en ny familj. Men samtidigt känner jag att jag inte får ut något mer av att leva och jobba här. Så detta är vad som är bäst för min del. Jag tror även det är bäst för familjen.

Ett beslut är taget och min sista arbetsdag i denna familjen är 3 juni. Jag har ställt upp och sagt att jag kan jobba dessa två återstående veckorna. Jag vet inte vad som finns där ute, kanske får jag en familj, kanske får jag tvingas åka tillbaka till Sverige tio veckor  tidigare än beräknat.

Jag känner bara glädje och stolthet över mitt beslut, jag tycker inte att det känns jobbigt någonstans. Så förhoppningsvis ska det gå smärtfritt hela vägen och jag kan få två bra resterande veckor hos min nuvarande värdfamilj.

Om jag inte får en familj så landar jag i Sverige den 5 Juni. Att få en svensk sommar skulle vara underbart. Så nu får vi se vad som händer. Eventuellt ses vi om tre veckor. Hur sjukt är inte det!? Tar ni emot mig med öppna armar då?

Tack för allt stöd jag fått de senaste dagarna!