Hej alla vänner!
Jag ber om ursäkt för den dåliga bloggningen. Men jag har haft tusen tankar i huvudet och jag kände att jag ville hålla dem utanför bloggen. Alla vet ju att man kan säga saker man kanske ångrar när man är arg, så jag kände att bloggen fick vila lite istället tills jag blivit lite gladare. Och nu är den dagen här! Välkommen tillbaka Elin! Tack så mycket!

Det har inte hänt så mycket på senaste tiden faktiskt. Jag har jobbat och slitit, shoppat och myst. Denna veckan ska jag skicka in mina önskemål på hemresedatum. Jag har bestämt tre datum nu. Jag ska bara prata med min värdmamma och stämma av så att allt är under kontroll. Detta är så otroligt spännande och det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud! Tänk att jag snart står på svensk mark. På radion kommer de prata svenska, nyheterna kommer vara på Svenska, matbutikerna kommer prata svenska. Alla kommer prata svenska. Det kommer kännas så konstigt. Så fort jag hör svenska här i USA så stelnar jag till, sätter på världens smile och tittar. Jag kommer le mot alla människor när jag är hemma. Skyltarna på motorvägen kommer vara på svenska. Jag är så taggad på att komma hem till Sverige men samtidigt så rädd! Tänk om jag inte passar in där hemma längre?

Som ni förstår är det mycket som snurrar runt men det ska faktiskt bli riktigt spännande när jag har ett spikat hemresedatum. Så jag kan berätta för er alla när det är dags att komma hem till mig och kramas och äta köttbullar! Jag håller faktiskt på att skriva en inköpslista till mamma på allt som jag vill ha första veckan när jag är hemma. Förlåt mamma, men jag måste!

Men innan det är dags att tänka på Sverige är det tre arbetsmånader kvar!

Såhär kan man spendera några lediga timmar en vanlig vardag:

Att älska någon så mycket som jag älskar dig trodde jag inte var möjligt. Att ha dig vid min sida är som att gå runt med lycka hela dagarna. Tanken på att få ha dig som min pojkvän och tanken på att få kalla oss "vi" är underbar. Jag älskar dig och jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig just nu. Nio månader apart och jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde för nio månader sedan. Snart ses vi igen älskling. Jag längtar mer än du tror. Så mycket smärta en saknad kan ge. Tur att jag vet att jag snart får krama om dig igen. Together we take this world by storm.

Jag glömde bort att berätta att det blev shopping igår! Det blev en sväng in på Forever 21 och jag fick med mig en jättesöt klänning och en otroligt fin topp! Även ett armband fick följa med mig hem. Billigt blev det också av olika skäl. Haha! Det jobbiga var att jag hittade massa snyggt när jag gick ut från butiken, så jag måste snarast tillbaka och prova lite fler kläder och kanske shoppa lite mer. Egentligen borde jag inte shoppa, men det är ju så billigt!

Denna klänningen var det som fick följa med mig hem. Dock måste jag nästan säga att den sitter snyggare på mig än vad den gör på henne.. Men hur söt är den inte? :)

Varför har ingen berättat för mig om dessa kakor? Det känns som om denna nyhet är något som jag borde få förhandsprov på. Skärpning marabou! Bara för att jag bor i USA behöver ni inte glömma bort mig! När jag kommer hem vill jag ha söndagsfika och då önskar jag dessa kakor på bordet!

Enligt min statistik är det otroligt många söta varelser som är inne här varje dag. Men vart är alla kommentarer? Det är för er skull jag skriver, lite respons tack! Ibland dröser det in med kommentarer och mail. Men nu har det varit  väldigt tyst ett tag. Saknar ni inte mig där hemma? I sånna fall kan jag lika gärna stanna här. Inget mig emot! Och ni alla blivande aupairer som läser.. ställ frågor! Jag har så mycket jag vill berätta om, men vet inte hur jag ska ta upp det. Så kasta frågor på mig så har jag något att fördriva en timma med också!

Om ni inte känner för att kommentera, så gör inte det. Då får ni ingen kram när jag kommer hem till Sverige igen!

Mamma, du kan vara ett undantag, eftersom du inte vet hur man kommenterar. Men jag älskar dig ändå!

Nu är jag off för boxning! Be right back!

 

Godkväll!
Sitter i sängen, lycklig efter ett zumba pass. Jag vet inte varför just jag har fått äran att få en sådan grym zumba instruktör. Det bästa av allt är att veta att han vet vad han håller på med. Att han är kvalificerad proffsdansare och enormt begåvad. Man ska vara glad om man får chansen att dansa med honom! YEY!

I alla fall. Idag, onsdag, skulle vara den tuffaste dagen på veckan enligt mina värdföräldrar. De sa att idag skulle vara en otroligt tuff dag och det var viktigt att kommunikationen var på bra nivå. Nu är dagen över och jag rycker på axlarna. Detta var en baggis. Jag kan rakryggad säga att jag har aldrig haft en sådan här skön och slapp dag sedan jag kom hit. Har inte den blekaste vad mina värföräldrar pratade om. Allt gick som på räls och dagen flöt på utan problem. Jag är glad!

Nu är det bara några arbetsdagar kvar innan denna arbetsvecka efter semestern är avklarad. Det har varit 28 grader varmt här idag. Helt otroligt! Högsommar i Maj, jag ska inte klaga! :)

Nu ska jag försöka sova, och fundera lite mer på mina hemresedatum. Om två veckor ska jag ha bestämt vilket datum jag vill återvända  till Sverige. That's sick my friends.

Ja, det är väl ungefär det som sker här i USA förtillfället. Ingen har väl undgått att Usama bin Ladin har blivit skjuten. Amerikanare är överlyckliga och skålar i fina glas och det är intressant att se hur föräldrarna förklarar för barnen varför alla är så glada. Men det är väl inte rätt att vara glad för att någon har dött? Stackars barn, stackars amerikanare. Det kan inte vara lätt. Även fast det är en otrolig glädje i USA just nu, är det även en enorm rädsla. Folk är rädda att Al quaida ska ge igen. Att ett nytt attentat kommer att uppstå och att en stor hämd är på ingång.

Ska jag behöva bli rädd? Vågar man vara inne i San Francisco? Räknas San Francisco som en storstad? Varför finns det så mycket hat där ute? Tänk vad enkelt allt skulle vara om alla bara var glada och snälla. Om hela världen var vänner med varandra, då skulle man slippa behöva vara orolig när man går utanför dörren.

Jag försöker att inte tänka så mycket på detta. Jag fortsätter att njuta av mina sista tre månader i USA. Snart är jag hemma i Sverige igen.

Om två veckor har jag tre eventuella datum då jag står på Arlanda igen. Är ni nyfikna? Det är jag!

Åh, jag har nog världens bästa vänner! Min underbara vän Mickis skrev till mig idag och sa hur mycket hon saknade mig. Jag blev så himla varm i hjärtat. Mickis är en sådan vän som jag inte behöver prata med varje dag, för jag vet att hon finns där oavsett vad. Att det bara är några månader kvar innan det är dags att träffa alla igen gör mig så himla glad! Det får mig att kämpa igenom dagarna! Mina stockholms bruttor är dem bästa i världen! Jag saknar er!

Jag hade helt glömt bort! Men när jag var på Miami så firade mitt körkort ett helt år! Jag hade inte en tanke på det på Miami, påminde mig själv när jag öppnade kalendern när jag kom hem och såg att det med stora bokstäver stod "JAG HAR HAFT KÖRKORT I ETT ÅR". Herregud. Jag är bäst! Tänk att jag varit laglig bakom ratten i ett helt år. Magiskt! Jag minns min uppkörning som igår. Det gör nog mamma och pappa också .. muhaha.

Hej!
Då var första arbetsdagen efter en veckas semester avklarad. Jag fick en varning igår av mina värdföräldrar att maj månad kommer bli den tuffaste månaden. Så det känns lagom roligt nu när maj precis bara börjat. Men jag har överlevt första dagen i alla fall. Och det känns bra! Dagen var ändå helt okej, den gick otroligt fort. Jag fick även ett väldigt trevligt samtal på förmiddagen som gjorde hela min dag. Min underbara bästis från Boston ringde! Kära Ida slog en pling och det var så underbart att få prata med henne igen! Det är henne jag saknar mest från Boston! Hon och jag. Det var så aupair året skulle vara. Även fast det inte blev så, har jag funnit en vän för livet och en extra syster! Jag älskar dig fina du!

På måndagkväll tog vi bussen till Flygplatsen som tog oss till Miami. Det var ett nattflyg och vi hade en jobbig flygresa då vi knappt sov någonting alls. Men glada hoppade vi av planet på Miami och tog en taxi till vårat hostel. När vi kom dit 6 på morgonen tappade vi nästan hakan. Det låg tjejer och sov i sofforna när vi kom in och det såg ut som "hej kom och hjälp mig". Vi fick inte checka in men vi fick en varsin soffa att sova på. Så där låg vi i två timmar innan vi fick frukost.


Efter frukosten tog vi oss till beachen som låg ett stenkast bort. Vi låg där och njöt hela förmiddagen och bara tog det lugnt.




Vi började sedan se oss omrking längs South Beach. Det går knappt att beskriva med ord. Beachen är enorm!


Vi träffade vår vän Nathalie som var där med sin familj på semester. Nathalie träffade vi i New York på aupairskolan för snart ett år sedan..





Vi tog oss en promenad till Miami Ink som är en känd tatuerings studio.




Vi badade i havet varje dag. Det var över 30 grader varje dag. En dag närmare 40 grader. Vattnet var inte svalkande. Det var lika varmt det. Vi hamnade i paradiset!






En dag åkte vi till Alligatorfarmen Everglades, där fick man åka airboat, titta på en show och hålla i en alligator!












Vi var ute en kväll. Och jag fick äntligen dricka ur en röd plastmugg! Ett måste i USA!


Det underbara med att bo på hostel är att man träffar så himla mycket underbara människor! Bec, i mitten är från Australien. Vi fick väldigt bra kontakt med henne och hennes vänner. Vi hängde väldigt mycket under veckan.




En annan kväll var det beachparty. En hummer limosine kom och hämtade oss och sedan blev det poolparty! Vi träffade några norska killar som fick bli vårat sällskap under partyt.








Veckan avsllutades med en middag på en restaurang på Ocean Dr.


Vi har haft fantastiska dagar på Miami! Vi har njutit av allt och det har varit mest sol och bad. Vi har träffat fantastiska människor och jag har nya upplevelser att ta med mig hem till Sverige! Jag är så glad att jag gjorde denna resan. Jag har lärt mig mycket på dessa dagar. Den var inte alltid en dans på rosor, men överlag var den grym och Miami är definitivt ett place jag vill tillbaka till!

Jag har haft en veckas underbar semester i Florida - Miami! South beach har bjudit på underbara dagar med sol och bad. Jag ska ge er så mycket uppdateringar som möjligt. Men just nu är jag för trött så lägger upp en bild så länge för att sukta er på det som komma skall!

Vi hörs imorgon.

Godnatt!

Sådär! Nu tror jag att jag är redo för semester! Jag har stängt resväskan, duschat, rakat benen, målat naglarna och tånaglarna. Jag tror att jag är redo nu. Har stressat runt hela morgonen för att få allt under kontroll. Nu återstår bara två arbetstimmar med barnen, sedan bär det av! Jag är så exalterad! Kan knappt vänta! Jag är så himla värd en semester med en underbar vän! Vi ska bara ta det lugnt, sola och bada. Ta hand om varandra och bara njuta av en barnfri vecka och av vattnet och en annan ort!

Det kommer bli så himla underbart! Och eftersom jag är på semester blir det inget bloggande heller. Så vi hörs på söndag då jag kommer hem.

Sofia älskling, vi kommer ha världens bästa resa. NU KÖR VI!!

I helgen har det firats Påsk! Dock kan jag inte påstå att jag har firat. Jag har varit hos Sofia hela helgen. (som vanligt). I fredags blev det tjejmiddag hemma hos Emma med Sara och Sofia. Det var väldigt trevligt!

Jag är för trött för att skriva ett riktigt blogginlägg, så jag tänkte nog skippa det nu. Jag önskar att jag hade varit hemma i Sverige denna påskhelg. Ätit prinskorvar och ägg. Ätit påskgodis och bara umgåtts med familjen.

En bild på mig och Sofia från i fredags. Fler bilder kommer!

Idag på posten fick jag en glad överraskning. Jag hade fått ett brev och svenskt godis från min underbara vän Carro! Jag blev så himla glad! Började hoppa av glädje. Tänk att så "lite" kan betyda så mycket när man är här borta. Du gjorde helt klart mina fyra månder som återstår lite lättare!

Tack så mycket älskade vän! Jag kan knappt bärga mig tills jag får träffa dig igen!

Det är väldigt mycket som försig går här på andra sidan Atlanten och tyvärr blir bloggen lidande. Jag finner ingen inspiration att skriva, och jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill inte skriva depp-inlägg om hur jobbigt allt är, men om jag gör det så är jag bara ärlig. Just nu är det väldigt många blandade känslor. Jag längtar efter Sverige och alla människor där hemma samtidigt som jag har separationsångest från vännerna här och från USA. Jag känner mig som tre år igen och vill bara att mamma ska säga "allt kommer att bli bra". Men nu är inte mamma här och kan säga det, så nu måste jag ta tag i det själv.. Men jag ser mig själv som (halvt) vuxen nu och det är dags att börja luta sig mot sig själv och inte be mamma lösa några bekymmer.

Vad är det annars som står på i mitt liv då? Jo, jag saknar pojkvännen. Jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör att sakna någon såhär mycket. Det känns som om mitt hjärta blöder, att någon tar tag i mitt hjärta och sliter det i tusan bitar. Det gör så ont att veta att han är där och jag är här. Allt har gått väldigt bra i åtta månader, och det är mindre än fyra månader kvar tills jag gjort min sista arbetsdag här borta. Men att inte kunna krama om honom, att inte kunna ringa och fråga hur det gick på jobbet, att inte kunna äta middag tillsammans och prata om framtiden. Att inte kunna se varandra i ögonen. Att inte kunna höra varandras röster. Det gör ont. Riktigt ont. Jag ska vara ärlig. Senaste veckan har jag haft ett litet breakdown av saknad. Jag har spelat våra sånger, tittat på våra bilder. Drömt om honom dag som natt. Jag har suttit vid datorn i hopp om att han ska logga in, men ingen pojkvän. Minns inte när vi pratade sist. Allt jag vet är att jag saknar honom mer än någonsin. Nu börjar tårarna komma och jag kramar hårdare i tjocktröjan som tillhör honom..

Jag har försökt att sysselsätta mig, men allt jag gör påminner om min älskling. Dessa fyra månader känns otroligt långa. Jag önskar bara att han kunde komma hit. Jag önskar jag fick träffa honom igen. Prata med honom. Leva med honom.

Fan vad ont detta gör! Men samtidigt som det gör såhär ont, så blir jag trygg. För om det gör såhär ont att sakna honom, då vet jag att han är the one. Då är det riktig kärlek och jag vet att jag älskar honom från botten av mitt hjärta. Älskade du!

Om jag bara kunde ..

I lördags firade jag och Sofia 8 månader i USA och det firades såhär tillsammans med Vilde.

Ta ett djupt andetag. Sänk ner dina axlar. Sätt båda fötterna i marken, ha inte benen i kors. Tänk på något mjukt och något som gör dig lugn. Funder ut på vad livet betyder för dig. Vad gör dig levande? Vad gör dig till den du är? Är det din familj? För vems skull lever du? För vems skull går du till jobbet varje dag? För vems skull står du framför spisen och lagar den fantastiska köttgrytan? För din egen eller för någon annans?

Jag har lärt mig en sak under mitt aupair år, och det är att leva för sin egen skull. Att stå upp för sig själv och lita på sig själv. Jag måste tänka på att jag gör detta för min egen skull, inte för någon annans. Jag tar hand om någon annans barn och jag hjälper till i en annan familjs hus, men jag måste fortfarande tänka på att jag gör detta för min egen skull. Det är väldigt lätt att glömma bort sig själv i vardagen och det skall man inte göra. Vi ska uppskatta oss själva. Tycka att jag är bra. Precis så som jag är.

Att sätta sitt eget liv åt sidan för att kunna ägna tid åt någon annans är en bra och stor egenskap som de flesta har. Alla mammor har den egenskapen. För att kunna bli mamma måste man kunna sätta sig själv åt sidan. För att ge det nya livet uppmärksamhet och kärlek. Det är lätt att glömma sig själv. Jag behövde detta aupair år för att inse att jag faktiskt behöver tänka på mig själv också. Att uppskatta mig själv. Lära mig själv att jag inte ska ta nå skit. Även fast jag får ta mycket måste jag lära mig att se det jag är bra på. Umgås med människor som ger mig kärlek och vänskap. Umgås med människor som jag kan ge kärlek, som jag kan dela min lycka med. Dela tårar som skratt.

Även fast man gör mycket för andras skull, måste man (jag) lära sig att göra saker för sin egen skull också. Stå på sig själv och säga ifrån när det går över ens egen gräns. Hitta en balans mellan vad man tycker är acceptabelt och inte. Att samtidigt kunna dela och behålla. Att ge och ta. Att hitta en naturlig balans kan inte vara lätt och det gäller att hålla komunikationen vid liv om vi ska känna den tillfredsställelsen vi söker i livet. Att kunna känna sig nöjd med sin prestation som individ. Att vara nöjd med sig själv.

Jag vet att mitt USA- år har lärt mig att älska mig själv för den jag är, och att kunna uppskatta mig själv precis lika mycket som jag uppskattar medmänniskorna runt omkring mig.

För att kunna älska andra, måste man älska sig själv!