Hej!
Det har varit långhelg i USA och jag har spenderat söndagen i San Francisco! En fantastisk dag med solsken, god mat, härliga vänner och massa shopping! Vi hade en toppendag och jag kan inte förstå att jag ska lämna San Francisco. Var sista gången jag var inne. Igår var det Memorial Day och jag skulle ha jobbat åtta timmar, alla andra aupairer var inprincip off förutom jag. Men jag blev förvånad och fick sluta tidigare, så jag tog bilen och åkte hem till Cecilia där det var bbq. Väldigt trevligt! När vi fyllt magen med lite grillat åkte vi till Cheesecake för kaffe och tårta. MUMS!

Idag är det tisdag och jag har suttit i telefon inprincip hela förmiddagen. Men flygbolag, Cultural Care, Försäkrings bolag. Herregud vad jag har ringt runt! Jag är så trött på "amerikanare" just nu. men nu har jag bockat av många saker på to-do-list!.

Om några timmar är det dags för jobb igen och jag är inte alls taggad..

Hoppas ni har haft en bra helg där hemma! Jag saknar er!

När jag åkte hit till USA visste jag inte att jag skulle finna en av mina absolut bästa vänner. En vän som kom in i mitt liv och tog er rejäl stor plats i mitt hjärta på väldigt kort tid. En otroligt fin människa som jag snabbt fann tillit till och en otroligt bra vän. En vän som blivit så stark och så fin att vi kallar varandra för systrar. Vi har ett speciellt band och jag kommer aldrig glömma denna fina tjej. Vi har stått bredvid varandra sedan Arlanda 16 augusti och jag vet att hon kommer vara min bästa vän livet ut. Hon kommer aldrig svika mig och jag ska göra allt för att visa henne hur glad jag är över att ha henne vid min sida.

Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle finna en sådan fin vän här i USA. Jag hittade det finaste någon kan önska sig. Jag är nöjd och kan nu stolt säga att jag hittat min skatt som jag letade efter i USA. Det bästa av allt är att hon är svensk och att vi snart kommer befinna oss bara några timmar ifån varandra.

Vännen, jag älskar dig!

Helgen är fylld med massa känslor. Det är min sista helg i San Francisco och jag har många kramar som jag fortfarande måste dela ut, samts platser jag vill sätta min fot på en sista gång. Jag tar vara på helgen till fullo, och kommer berätta mer om helgen imorgonkväll!

Det är sorgligt men sant. Denna helg är alltså min sista helg här i San francisco med mina underbara tjejer. Det är så hårt. Så tufft och så sorgligt. Men nu väntar ett nytt äventyr, på ett nytt ställe!

Det är med sorg i bröstet som jag kommer åka till San Francisco city imorgon. Sista gången för denna gång. Självklart kommer jag tillbaka, men inte ännu på ett tag. Jag ska ta vara på detta nu så hörs vi mer imorgon!

Godnatt och lova att ni tänker på mig! Jag behöver era tankar!

Jag tog mig ut ur huset! Jag for ner till köpcentrumet för att gå lite i affärer. Jag fick med mig lite granna hemma och när jag är inne på Pacsun så kommer han som jobbar fram till mig.. vi pratade en stund och här är lite utav vår konversation..

Expediten: "Hi, what's going on?
Jag: Hi there! Nothing...
Expediten: Oh really. You don't seem so happy. Can I help you?
Jag: Well, im out shopping, but not for me, for my brother.
Expediten: Oh really, is your brother here at the mall?
Jag: No, he is in Sweden.
Expediten: VA? är du svensk?
Jag: Skämtar du? Detta var läskigt!

Han var alltså svensk..en skåning dessutom! Han hjälpte mig att hitta massa tröjor och sedan stod vi och pratade en stund hur det hade kommit sig att jag var här, och han var här i USA och så vidare. Tänk vad världen är liten ibland!

När jag shoppat klart och tagit en uppfriskande iste ringde Cecilia och bokstavligt övertalade mig att komma till henne. Sagt och gjort, jag tog min iste och for till henne för ytterligare en fika och en promenad. Nu sitter jag i min säng och börjar jobba om en halvtimma. Ska faktiskt bli skönt att jobba ikväll och bara titta på film med barnen och chilla galet!

Ni undrar säkert varför jag är arg. Det ska jag berätta för er. Jag blir så arg på mig själv. Att jag inte kan ta beslut tidigare och sätta ner foten när jag inte är bekväm med någonting. Jag har suttit och läst dokument på min dator som jag skrivit vid olika tillfällen. Jag är så arg på mig själv. Usch! Men just nu gillar jag uttrycket "bättre sent än aldrig."

och by the way. YOU HAVE TO STOP ACT LIKE THAT YOUR SILLY FISH!

Goddagens!
Jag sitter i min säng och har lite smått panik. Jag har kastat ett öga på mina saker och min packning. Nästa lördag flyttar jag ju ut från detta hus. Jag har packat en resväska, samt rensat saker som inte ska få följa med. Jag behöver dock en till resväska, som måste införskaffas i helgen, annars kommer jag inte komma någonstans. Nästa vecka jobbar jag hela veckan, så kan vara svårt att få tid till det då. Jag förstår inte hur det kan bli ett sådant här stort kaos över det hela. Jag vill inte behöva betala massa övervikt, jag vill inte slänga saker. Men det kommer jag förmodligen tyvärr behövas göra.

Jag önskar bara att jag kunde få all information så jag visste lite mer hur jag kunde planera och så vidare!

Förövrigt är det en seg dag. Jag börjar jobba klockan sju ikväll och har ingen lust att åka ner på mallet då jag är där inprincip varje dag. Men jag måste ta mig ut. Jag kan ju inte sitta på mitt rum hela dagen.

Huamig! Vilka små vardagsproblem man kan ha!

Jag saknar min tokpappa! Längtar tills jag får busa med dig igen!

 

En dag i San Francisco. Jag fick ont i fötterna och eftersom vi aupairer ställer upp för varandra skriker Sara "jag tar dig". Hon tvingar upp mig på hennes rygg och det blev ett helt otroligt galet äventyr. En sjukt lycklig bild! Dock är vi inte så smidiga men vi är i alla fall lyckliga av varandras vänskap!

♥

Hej mina vänner!
Idag på morgonen mötte jag upp Sofia för en förmiddagsfika och lite shopping. Som vanligt slank jag in på Victoria's secret..Det är aldrig bra, jag kommer aldrig ut därifrån tomhänt. Denna gång fick jag med mig åtta par trosor. Herregud. Det är som ett beroende och de är ju så himla fina!

På schemat stod sedan jobb, jobb och åter jobb. Dock fick jag sluta en halvtimma tidigare och åkte då hem för att få lite mat i magen innan jag mötte upp Fina Filippa för en fika på kära Peet's. Vi satt och pratade och pratade om allt mellan himmel och jord.

Dagen är äntligen över och imorgon är det torsdag. Snart helg! Jag har dock massor att göra i helgen. Hur ska jag hinna med allt?

Jag känner att detta blev ett väldigt oseriöst inlägg, och ni vill fömodligen läsa om hur allt går för mig? Ja, jag tackade nej till familjen i Sacramento eftersom det inte kändes bra. Men vad har hänt efter det? Jo, jag har fått lite andra erbjudanden och ja, vem vet vad som kommer hända.

jag älskar att ha hemlisar!!

Nu ska jag titta lite på mina nyköpta trosor och sedan ska jag sova!

Godnatt!

Jag saknar er där hemma! Önskar ni var här hos mig!

Hej!
Jag sitter här och skrattar lite lätt för mig själv. Jag sitter och lyssnar på Dansbandsfavoriter och en låt har en sådan självklar text och passar så bra in på mig just nu!

"packa dina väskor, du vet att det är över. Packa dina väskor, du vet vad du vill ha. Inga drömmar är för stora, du har inget att förlora. Om du börjar packa väskorna idaaag"

Så går låten, och det är så komiskt. Jag valde en slumpmässig låt på skivan och denna spelas. Jag tar det som ett öde. A sign.

Jag vet att jag fattat rätt beslut, och det känns så bra! Jag är så lycklig och min sten har verkligen fallit ner från axlarna. Att inte stanna i denna familjen är det bästa beslutet jag tagit sedan jag kom hit. Nej, nu överdrev jag för jag har lärt mig otroligt mycket här hos denna familjen. Men nu är jag vid det stadiet att det är enough :). Jag är så glad och lycklig att jag står på mig och att jag verkligen har satt ner foten!

Allt känns så bra, om elva dagar är jag inte längre bosatt i detta huset. Spännande va?

Vill ni veta vart jag är om två veckor?

Nej jag tänker inte avslöja! Det får vara en hemlis lite längre!

Den bästa tiden här i USA var när min underbara familj var här på besök. Då kände jag mig hemma och jag kunde vara mig själv. Det var helt underbart att få ha dem här, och jag skulle göra vad som helst för att få ha dem här igen. Men snart får jag krama om dem igen. Snart är jag hemma och vi har en hel höst att göra massa bus på!

Det är här jag hör hemma. Hos er!

Hej!
Oavsett om jag byter familj eller åker hem till Sverige så måste jag packa ner mitt liv i två resväskor. Jag har redan panik och redan ångest. Jag hade packat en väska och sedan pratar jag med Emma, då påminner hon mig om att jag har vacuumpåsar, så jag letade upp dem och började om igen. Jag förstår inte hur jag kan ha så mycket saker. Hur ska jag få med mig allt till nästa ställe jag ska till? Hur ska jag veta vad jag kommer använda närmsta två veckorna? Det är ju galet! För tillfället har jag bara en resväska, så jag måste köpa en till. Jag har då två resväskor och en kabinväska. Jag borde få ner alla mina saker där, tycker jag..

Hur kunde jag komma till USA med bara en resväska? Det är ett mysterium! Nu måste jag ha två, om inte tre. Helt galet. Jag vet inte vart jag flyger ännu, så vet inte vilket flygbolag jag ska kolla heller, man kan ju kolla där hur många väskor man får ha med sig och hur mycket de får väga.

Jag antar att alla aupairer har denna paniken när de ska byta familj eller åka hem till Sverige. Vi har helt enkelt för mycket grejjer.

Jag skyller på mamma och pappa! Jag bad er att inte skicka saker! Nu sitter jag här och har för mycket saker och vet inte hur jag ska få med mig allt till mitt nästa äventyr! Och envis som jag är så kan jag inte slänga någonting..

Det är tufft att heta Elin ibland..

Om en timma börjar jag jobba. Wiho! Life is good. Not.

Jag tror jag hade "the moment" igår som min mamma har pratat om. Mamma berättade för mig att jag ska släppa alla dessa tankar som snurrar runt just nu, och bara go with the flow. Att jag ska lägga dem tankarna åt sidan och bara leva. Jag gjorde det, och hade en toppenkväll med mina tjejer. Mina tjejer här är dem bästa i hela världen. Vi sitter i samma båt allihopa, och ramlar någon över bord, så hoppar de andra efter eller försöker få upp den som har ramlat ut. Vi är som en stor familj och vi har så kul ihop.

Men åter till "The moment". Poletten trillade ner, jag fick ett smile och jag kände "ja, det är detta som är bäst för mig, och detta som kommer vara det som gör mig lycklig!" Det känns bra och jag ska kämpa nu för att få det så bra som möjligt. Jag tänker suga lite till på karamellen innan jag berättar för er vad jag har bestämt mig för. Men ni kommer bli glada över att jag kommit på vad som kommer göra mig lycklig. Jag har fortfarande en väg att vandra och jag känner att jag kommer vandra med lätta steg nu när mitt hjärta säger vad det vill.

Igår spenderade jag kvällen hos Sofia med henne och Sara. Vi badade hot tub och bara myste! Sedan fick jag en god natts sömn i min säng och nu sitter jag här utvilad och glad. Snart bär det av till Converse butiken för att köpa massor av converse! Det kommer svida på kontot. Men Emil har skickat en beställning, och jag behöver också ett par..

Situationen jag sitter i har jag satt mig alldeles själv. Anledningen till att jag sitter här är dock inte mitt fel. Och jag tog ett raskt och radikalt beslut för att jag var tvungen att sätta ner foten och tänka på mig själv för en gångs skull! Detta år skulle bli mitt år, mitt drömår, mitt aupair år. Det året som jag kommer minnas resten av mitt liv. Så hur vill jag då minnas det? Jag är i en jättekluven sits just nu. Jag är ute i familjehavet och letar, samtidigt som min värdmamma erbjuder mig att stanna kvar här, och tanken på hemgång till Sverige finns också i tankarna. Det är bara jag som kan bestämma. Det är bara jag som kan kontrollera mitt liv. Jag har längtat efter denna makt hur länge som helst, att kunna ta egna beslut, bestämma min egen väg och samtidigt må bra. Nu har den kommit och jag längtar tillbaka tills jag var fem och mamma valde skor och ryggsäck. Jag vet att det bara är mina känslor som kan avgöra hur det känns, och vad som kommer att bli bäst för just mig. Men det kommer att vara en lång resa dit.

Låt mig försöka beskriva för er hur jag resonerar, och hur jag tänker. Jag har haft 9 fantastiska månader. Jag har träffat min bästa vän. Jag har lärt mig prata flytande engelska, jag har lärt mig hur en amerikansk kultur fungerar, jag har lärt mig dansa zumba, jag har träffat fantastiska människor och jag har dansat i Miami och hållt i en krokodil! Jag har åkt en duck your i Boston.. Jag har gjort mer än vad jag någonsin har kunnat drömma om! Jag har tre månader kvar, jag kan välja att stanna kvar i familjen jag bor hos just nu och känna mig obekväm och kämpa igenom tre månader, för att sedan ligga på stranden på Hawaii och tänka "äntligen är det över". Frågan är, är jag verkligen så elak mot mig själv att jag ens vågar tänka den tanken?..

Jag kan också välja att hitta en ny familj, att börja om i tio veckor. Att försöka få ett fint avslut. Hitta en familj som kommer göra allt för mig i tio veckor. En familj som kommer uppskatta mig, och jag dem. En familj som kanske bor på östkusten, en familj som kanske bor i mitten, en familj som kanske bor här. ingen vet. Om jag ska ta en ny familj, måste det kännas bra. Det måste kännas rätt, och det måste kännas att det är menat. Jag måste känna att jag kan trivas där i tio veckor.

Jag kan också välja att tacka och bocka för mig själv. Hissa flaggan och vara glad för det jag har sett och gjort. Vara tacksam och stolt över vad jag åtsadkommit här i USA. Vara stolt över hur mycket jag vuxit. Vara glad och tacksam för allt jag gjort och för alla jag lärt känna. Gå ut med flaggan i topp och känna att det var precis det här tillfället jag väntat på, precis nu är det dags för mig att lämna USA för att åka hem och få en sommar hemma i Sverige. Att vara extra svensk och må bra.

Jag måste ta fram min stolthet och min egoism för att komma fram till ett rätt beslut. Jag måste tänka på vem jag är (Elin, en svensk tjej som är väldigt försiktig och tål väldigt mycket) istället för den tjejen som jag varit på senaste (Elin, en amerikansk tjej som gjort allt som folk sagt åt mig, även fast jag inte varit bekväm i det). Jag måste ta ett snack med mig själv och bestämma mig hur jag vill minnas mitt USA-år. Är det dags att ta adjö nu? Vara glad för det jag lärt mig och åstadkommit. Växa på det och fortsätta bygga på det jag redan byggt? Eller ska jag stanna kvar här, för att göra det som jag sagt från första början?

Det blir aldrig som man har tänkt sig. Och oavsett vad som händer måste jag tänka på mig själv. Beslutet jag tar är för mitt eget bästa. Jag kommer bara tänka på mig själv. Jag kommer lyssna på er underbara människor där ute också, men när jag väl måste ta ett beslut, ska jag visa hur vuxen jag är och jag ska göra mamma och pappa stolt genom att fatta ett beslut som jag aldrig kommer att ångra. Se det positiva ur mitt beslut och vara stolt över det.

Jag är en powergirl och inget kan stoppa mig. Att peppa sig själv är det bästa som finns!

Vi får se vart jag är om två veckor. Om jag är påväg hem till Sverige, eller om jag är kvar i Staterna. Vad som än kommer att hända, lovar jag att vara lycklig den dagen!

Idag ringde en värdmamma till mig från en familj i Sacramento. Som ligger norrut. Ungefär en timma från San Francisco. Hon var väldigt intresserad av att ha mig som sin aupair i dessa tio veckor, då deras nuvarande aupair åker i juni och deras nya kommer i augusti. Så det är ju perfekt! Exakt då jag behöver en familj. Familjen har ett tvillingpar på elva år. Två pojkar, och ena pojken har downs syndrom. De har två stora (JÄTTESTORA, jag har sett bild) hundar. Det finns inga aupairer i området och hon sa att jag kommer att vara väldigt mycket by my own. Jag kommer jobba sena kvällar och vara ledig varje helg. De har haft aupair en lång period.

Nu vill jag ha er åsikt. Jag vet att det är lite information, men det är i alla fall grundläggande. Jag har ingen erfarenhet alls av barn med downs syndrom. Jag vet att det är fantastiska barn men att det samtidigt kan vara en otrolig utmaning. Är detta någonting man tar sig an på tio veckor? Hur hade ni gjort? Hur hade ni resonerat?

Eftersom det inte finns några aupairer där uppe kommer det vara svårt för mig att träffa folk. Jag kommer behöva åka en timma varje helg för att träffa min fina SF-brudar.

Please Please, lämna en kommentar! Jag behöver alla åsikter jag kan få, alla tankar och allt stöd! Tänk på mig, vad skulle passa mig? Är detta något som passar mig? Var ärliga!

Tack!

Mina sista dagar här i USA har varit väldigt känslosamma och jobbiga för min del. Jag tror det värsta som kan hända i ett aupair år har hänt mig. Twice. Det är nämnligen så att jag är i Rematch åter igen. Jag ska inte stanna kvar hos min värdfamilj här i San Rafael. Denna gången var det mer mitt beslut och jag kom till en punkt då jag insåg att jag måste tänka på mig själv. Jag måste sätta mig själv först och tänka på MITT bästa, inte någon annans. Jag har lagt ner mycket energi och kärlek i den här familjen och gjort allt för att det ska fungera. Men jag känner att jag inte kan göra mer, och familjen har gjort allt sitt för att det ska funka. Men ingenting leder till en lösning. Så detta var mitt bästa beslut, och det känns som om en stor sten har fallit från mina axlar.

Jag har gått igenom en rematch förut, så jag vet vad som väntar. Min första tanke var att boka ett flyg och åka hem till Sverige redan denna veckan. Men efter tårarna lagt sig, lugnet gått ner i nerverna och efter samtal med familj och kära vänner har jag bestämt mig för att ge familjerna där ute en chans. Jag har två veckors tid i rematch och jag letar alltså en familj för tio veckor. Det kommer att bli otroligt tufft att hitta en ny familj. Men samtidigt känner jag att jag inte får ut något mer av att leva och jobba här. Så detta är vad som är bäst för min del. Jag tror även det är bäst för familjen.

Ett beslut är taget och min sista arbetsdag i denna familjen är 3 juni. Jag har ställt upp och sagt att jag kan jobba dessa två återstående veckorna. Jag vet inte vad som finns där ute, kanske får jag en familj, kanske får jag tvingas åka tillbaka till Sverige tio veckor  tidigare än beräknat.

Jag känner bara glädje och stolthet över mitt beslut, jag tycker inte att det känns jobbigt någonstans. Så förhoppningsvis ska det gå smärtfritt hela vägen och jag kan få två bra resterande veckor hos min nuvarande värdfamilj.

Om jag inte får en familj så landar jag i Sverige den 5 Juni. Att få en svensk sommar skulle vara underbart. Så nu får vi se vad som händer. Eventuellt ses vi om tre veckor. Hur sjukt är inte det!? Tar ni emot mig med öppna armar då?

Tack för allt stöd jag fått de senaste dagarna!

Japp, idag den 15e maj är det Sofia som har namnsdag. och eftersom jag heter det i mellannamn så säger jag GRATTIS till mig själv. Jag firade Sofia dagen med ben&jerry-glass =).

Grattis till alla Sofior idag =)

Hej!
Jag har haft en helg i San Francisco. I lördags åkte jag, Sara och Cecilia in till City för att gå runt vid Marinan. Vi åt god lunch, shoppade och bara strosade omkring. Vi köpte sedan med oss goda cupcakes och åkte till Union Square för fika följt av shopping. När vi hade fått nog av shopping rullade vi tillbaka till vår sida av bron och jag och Sara åkte hem till henne för att kolla på film. Vi fick sällskap av Filippa. Sedan sov jag kvar hos Sara och det var ett äventyr i sig, då jag flög in i väggen vid ett tillfälle. Tack Sara!

Idag hämtade vi upp Cecilia igen och åkte in till San Francisco för att kolla på Bay to Brakers som är ett lopp inne i City där folk klär ut sig eller springer nakna. Det är helt galet. Folk springer verkligen spritt nakna eller har konstiga kostymer på sig. Vi kollade in loppet och sedan gick vi till Festivalen som var vid målgången. Det var extremt kul att kolla på alla människor och sedan satt vi och lyssnade på musiken och njöt av det roliga som pågick runtomkring oss. När vi fått vår dos av tokigheter åkte vi vidare till beachen för att ta lite roliga kort.

Chocolate cupcake and red velvet cupcake!


Söta Cecilia och jag på Union Square




Fina Sara och jag!


Festival området.












Nu är denna helgen också över och imorgon börjar återigen en arbetsvecka. Det känns som om dagarna bara går och går och att man knappt hinner med.

Timmarna som återstår av kvällen ska jag nog spendera framför tvn med en bra film! =)

Har ni någongång känt er obehövda och uteslutna? Det är en konstig känsla som man inte riktigt kan sätta fingret på. Jag vet att jag tog en stor risk och att jag kastade mig ut för ett berg när jag åkte till USA. Men det var ändå det som lockade mig lite, att se vart jag skulle hamna. Se hur jag skulle ta mig upp för berget igen. Att lämna det som man älskas av hemma i Sverige är svårt. Att lämna det som är en trygghet och de som verkligen bryr sig om en för ett liv där man inte känner någon, ett liv där allt kan kännas hopplöst och tungt. Att vara aupair är ingen dans på rosor alla dagar, men samtidigt så lär man sig så otroligt mycket på detta.

Sedan jag lämnade Sverige i augusti förra året har jag vuxit jättemånga centimeter och jag växer fortfarande. Jag har fått upp mina ögon på ett annat sätt och jag ser på livet med andra ögon än vad jag gjorde för nio månader sedan. Min situation just nu är att jag känner mig utnyttjad. Jag känner mig som en typisk svensk tjej. En tjej som får ta för mycket skit och ge för mycket rosor. Jag gör allt för min värdfamilj, mina vänner här och mina vänner i Sverige. Jag försöker visa hur mycket jag finns här och hur mycket jag verkligen saknar dem. Det är väldigt svårt och jag vet att det är svårt för er hemma i Sverige också. Ni har varandra och att en person försvinner påverkar inte er på samma sätt som det påverkar mig.

Allt jag begär härifrån är ett Tack eller en uppskattning. När jag har varit här i USA har jag upptäckt hur viktigt det är för mig att jag har folk runtomkring mig. När jag är här är det ingen som bryr sig om mig på samma sätt som hemma i Sverige. De bryr sig inte om vad jag gör, hur jag mår eller vart jag ska. Jag är verkligen självständig till hundra procent. Jag behöver någon som bryr sig om mig och som frågar hur jag mår och vad jag har för planer för dagen. Att få prata med någon och inte sitta i sin egen bubbla. Det tar på en mer än vad man tror.

Det är svårt att förklara vad jag menar, och det är svårt att sätta fingret på känslorna och tankarna som spökar runt. Jag har inte försvunnit, jag har bara åkt på ett äventyr för ett tag. Jag vill prata så mycket som möjligt med dem där hemma i Sverige, men det är så svårt att få ihop det på grund av tidsskillnader och hela kalaset. Det är inte konstigt att man känner sig bortglömd ibland. När man inlett ett samtal kan det snabbt avbrytas på grund av olika orsaker. Även fast jag förflyttat mig till ett annat land betyder inte det att jag inte vill ha samma kontakt som innan. Jag vill fortfarande prata med folket där hemma, fortfarande känna att jag är en del av livet där hemma. Känna mig välkommen tillbaka och känna att jag kan komma hem till något.

Att vara i USA har lärt mig så himla mycket och jag har fått tagit emot mycket skit och tuffa stunder. Men det har fått mig att växa, det har fått mig att se vad som är viktigt för mig och vad jag värdesätter. Jag ångrar inte en sekund och jag är glad att jag kastade mig ut för det där berget.

Men tänk på en sak! Jag har inte dött, jag har inte lämnat någon. Jag har bara åkt iväg för att skaffa större vingar och upptäcka världen, och det tycker jag inte att man ska klandras för! En klapp på axeln eller en kort på posten betyder mycket mer än ingenting alls. En tanke, ett mail, ett samtal på Skype. Jag tar mig mycket tid att visa Sverige att jag saknar det. Om inte Sverige är redo för mig ännu, så är det dags att börja göra sig redo. För snart är mitt äventyr över. Och jag vet vad jag vill när jag kommer tillbaka. För jag är så mycket starkare nu!

Jag har nu bokat min resa till Hawaii. Det som är bokat är San Francisco - Honolulu - Maui - San Francisco - Sverige! Can't wait! Jag har även skickat in tre datum jag kan tänka mig att åka hem till Sverige. Jag har inte fått ett spikat hemresedatum ännu, men har som sagt tre datum och något av dem kommer jag landa på Svensk mark igen. Men innan dess har jag tre arbetsmånader och snart ligger jag på Hawaii's strand och njuter av att min aupair år är över och att jag snart är hemma i kära Sverige igen. 

Hej alla vänner!
Jag ber om ursäkt för den dåliga bloggningen. Men jag har haft tusen tankar i huvudet och jag kände att jag ville hålla dem utanför bloggen. Alla vet ju att man kan säga saker man kanske ångrar när man är arg, så jag kände att bloggen fick vila lite istället tills jag blivit lite gladare. Och nu är den dagen här! Välkommen tillbaka Elin! Tack så mycket!

Det har inte hänt så mycket på senaste tiden faktiskt. Jag har jobbat och slitit, shoppat och myst. Denna veckan ska jag skicka in mina önskemål på hemresedatum. Jag har bestämt tre datum nu. Jag ska bara prata med min värdmamma och stämma av så att allt är under kontroll. Detta är så otroligt spännande och det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud! Tänk att jag snart står på svensk mark. På radion kommer de prata svenska, nyheterna kommer vara på Svenska, matbutikerna kommer prata svenska. Alla kommer prata svenska. Det kommer kännas så konstigt. Så fort jag hör svenska här i USA så stelnar jag till, sätter på världens smile och tittar. Jag kommer le mot alla människor när jag är hemma. Skyltarna på motorvägen kommer vara på svenska. Jag är så taggad på att komma hem till Sverige men samtidigt så rädd! Tänk om jag inte passar in där hemma längre?

Som ni förstår är det mycket som snurrar runt men det ska faktiskt bli riktigt spännande när jag har ett spikat hemresedatum. Så jag kan berätta för er alla när det är dags att komma hem till mig och kramas och äta köttbullar! Jag håller faktiskt på att skriva en inköpslista till mamma på allt som jag vill ha första veckan när jag är hemma. Förlåt mamma, men jag måste!

Men innan det är dags att tänka på Sverige är det tre arbetsmånader kvar!

Såhär kan man spendera några lediga timmar en vanlig vardag:

Att älska någon så mycket som jag älskar dig trodde jag inte var möjligt. Att ha dig vid min sida är som att gå runt med lycka hela dagarna. Tanken på att få ha dig som min pojkvän och tanken på att få kalla oss "vi" är underbar. Jag älskar dig och jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dig just nu. Nio månader apart och jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde för nio månader sedan. Snart ses vi igen älskling. Jag längtar mer än du tror. Så mycket smärta en saknad kan ge. Tur att jag vet att jag snart får krama om dig igen. Together we take this world by storm.

Jag glömde bort att berätta att det blev shopping igår! Det blev en sväng in på Forever 21 och jag fick med mig en jättesöt klänning och en otroligt fin topp! Även ett armband fick följa med mig hem. Billigt blev det också av olika skäl. Haha! Det jobbiga var att jag hittade massa snyggt när jag gick ut från butiken, så jag måste snarast tillbaka och prova lite fler kläder och kanske shoppa lite mer. Egentligen borde jag inte shoppa, men det är ju så billigt!

Denna klänningen var det som fick följa med mig hem. Dock måste jag nästan säga att den sitter snyggare på mig än vad den gör på henne.. Men hur söt är den inte? :)

Varför har ingen berättat för mig om dessa kakor? Det känns som om denna nyhet är något som jag borde få förhandsprov på. Skärpning marabou! Bara för att jag bor i USA behöver ni inte glömma bort mig! När jag kommer hem vill jag ha söndagsfika och då önskar jag dessa kakor på bordet!

Enligt min statistik är det otroligt många söta varelser som är inne här varje dag. Men vart är alla kommentarer? Det är för er skull jag skriver, lite respons tack! Ibland dröser det in med kommentarer och mail. Men nu har det varit  väldigt tyst ett tag. Saknar ni inte mig där hemma? I sånna fall kan jag lika gärna stanna här. Inget mig emot! Och ni alla blivande aupairer som läser.. ställ frågor! Jag har så mycket jag vill berätta om, men vet inte hur jag ska ta upp det. Så kasta frågor på mig så har jag något att fördriva en timma med också!

Om ni inte känner för att kommentera, så gör inte det. Då får ni ingen kram när jag kommer hem till Sverige igen!

Mamma, du kan vara ett undantag, eftersom du inte vet hur man kommenterar. Men jag älskar dig ändå!

Nu är jag off för boxning! Be right back!

 

Godkväll!
Sitter i sängen, lycklig efter ett zumba pass. Jag vet inte varför just jag har fått äran att få en sådan grym zumba instruktör. Det bästa av allt är att veta att han vet vad han håller på med. Att han är kvalificerad proffsdansare och enormt begåvad. Man ska vara glad om man får chansen att dansa med honom! YEY!

I alla fall. Idag, onsdag, skulle vara den tuffaste dagen på veckan enligt mina värdföräldrar. De sa att idag skulle vara en otroligt tuff dag och det var viktigt att kommunikationen var på bra nivå. Nu är dagen över och jag rycker på axlarna. Detta var en baggis. Jag kan rakryggad säga att jag har aldrig haft en sådan här skön och slapp dag sedan jag kom hit. Har inte den blekaste vad mina värföräldrar pratade om. Allt gick som på räls och dagen flöt på utan problem. Jag är glad!

Nu är det bara några arbetsdagar kvar innan denna arbetsvecka efter semestern är avklarad. Det har varit 28 grader varmt här idag. Helt otroligt! Högsommar i Maj, jag ska inte klaga! :)

Nu ska jag försöka sova, och fundera lite mer på mina hemresedatum. Om två veckor ska jag ha bestämt vilket datum jag vill återvända  till Sverige. That's sick my friends.

Ja, det är väl ungefär det som sker här i USA förtillfället. Ingen har väl undgått att Usama bin Ladin har blivit skjuten. Amerikanare är överlyckliga och skålar i fina glas och det är intressant att se hur föräldrarna förklarar för barnen varför alla är så glada. Men det är väl inte rätt att vara glad för att någon har dött? Stackars barn, stackars amerikanare. Det kan inte vara lätt. Även fast det är en otrolig glädje i USA just nu, är det även en enorm rädsla. Folk är rädda att Al quaida ska ge igen. Att ett nytt attentat kommer att uppstå och att en stor hämd är på ingång.

Ska jag behöva bli rädd? Vågar man vara inne i San Francisco? Räknas San Francisco som en storstad? Varför finns det så mycket hat där ute? Tänk vad enkelt allt skulle vara om alla bara var glada och snälla. Om hela världen var vänner med varandra, då skulle man slippa behöva vara orolig när man går utanför dörren.

Jag försöker att inte tänka så mycket på detta. Jag fortsätter att njuta av mina sista tre månader i USA. Snart är jag hemma i Sverige igen.

Om två veckor har jag tre eventuella datum då jag står på Arlanda igen. Är ni nyfikna? Det är jag!

Åh, jag har nog världens bästa vänner! Min underbara vän Mickis skrev till mig idag och sa hur mycket hon saknade mig. Jag blev så himla varm i hjärtat. Mickis är en sådan vän som jag inte behöver prata med varje dag, för jag vet att hon finns där oavsett vad. Att det bara är några månader kvar innan det är dags att träffa alla igen gör mig så himla glad! Det får mig att kämpa igenom dagarna! Mina stockholms bruttor är dem bästa i världen! Jag saknar er!

Jag hade helt glömt bort! Men när jag var på Miami så firade mitt körkort ett helt år! Jag hade inte en tanke på det på Miami, påminde mig själv när jag öppnade kalendern när jag kom hem och såg att det med stora bokstäver stod "JAG HAR HAFT KÖRKORT I ETT ÅR". Herregud. Jag är bäst! Tänk att jag varit laglig bakom ratten i ett helt år. Magiskt! Jag minns min uppkörning som igår. Det gör nog mamma och pappa också .. muhaha.

Hej!
Då var första arbetsdagen efter en veckas semester avklarad. Jag fick en varning igår av mina värdföräldrar att maj månad kommer bli den tuffaste månaden. Så det känns lagom roligt nu när maj precis bara börjat. Men jag har överlevt första dagen i alla fall. Och det känns bra! Dagen var ändå helt okej, den gick otroligt fort. Jag fick även ett väldigt trevligt samtal på förmiddagen som gjorde hela min dag. Min underbara bästis från Boston ringde! Kära Ida slog en pling och det var så underbart att få prata med henne igen! Det är henne jag saknar mest från Boston! Hon och jag. Det var så aupair året skulle vara. Även fast det inte blev så, har jag funnit en vän för livet och en extra syster! Jag älskar dig fina du!

På måndagkväll tog vi bussen till Flygplatsen som tog oss till Miami. Det var ett nattflyg och vi hade en jobbig flygresa då vi knappt sov någonting alls. Men glada hoppade vi av planet på Miami och tog en taxi till vårat hostel. När vi kom dit 6 på morgonen tappade vi nästan hakan. Det låg tjejer och sov i sofforna när vi kom in och det såg ut som "hej kom och hjälp mig". Vi fick inte checka in men vi fick en varsin soffa att sova på. Så där låg vi i två timmar innan vi fick frukost.


Efter frukosten tog vi oss till beachen som låg ett stenkast bort. Vi låg där och njöt hela förmiddagen och bara tog det lugnt.




Vi började sedan se oss omrking längs South Beach. Det går knappt att beskriva med ord. Beachen är enorm!


Vi träffade vår vän Nathalie som var där med sin familj på semester. Nathalie träffade vi i New York på aupairskolan för snart ett år sedan..





Vi tog oss en promenad till Miami Ink som är en känd tatuerings studio.




Vi badade i havet varje dag. Det var över 30 grader varje dag. En dag närmare 40 grader. Vattnet var inte svalkande. Det var lika varmt det. Vi hamnade i paradiset!






En dag åkte vi till Alligatorfarmen Everglades, där fick man åka airboat, titta på en show och hålla i en alligator!












Vi var ute en kväll. Och jag fick äntligen dricka ur en röd plastmugg! Ett måste i USA!


Det underbara med att bo på hostel är att man träffar så himla mycket underbara människor! Bec, i mitten är från Australien. Vi fick väldigt bra kontakt med henne och hennes vänner. Vi hängde väldigt mycket under veckan.




En annan kväll var det beachparty. En hummer limosine kom och hämtade oss och sedan blev det poolparty! Vi träffade några norska killar som fick bli vårat sällskap under partyt.








Veckan avsllutades med en middag på en restaurang på Ocean Dr.


Vi har haft fantastiska dagar på Miami! Vi har njutit av allt och det har varit mest sol och bad. Vi har träffat fantastiska människor och jag har nya upplevelser att ta med mig hem till Sverige! Jag är så glad att jag gjorde denna resan. Jag har lärt mig mycket på dessa dagar. Den var inte alltid en dans på rosor, men överlag var den grym och Miami är definitivt ett place jag vill tillbaka till!

Jag har haft en veckas underbar semester i Florida - Miami! South beach har bjudit på underbara dagar med sol och bad. Jag ska ge er så mycket uppdateringar som möjligt. Men just nu är jag för trött så lägger upp en bild så länge för att sukta er på det som komma skall!

Vi hörs imorgon.

Godnatt!