Min resa mot Sverige började den 4 juni. Jag kördes till flygplatsen av min värdmamma och barnen. Vi sa hejdå och barnen grät. Det var trots omständigheterna ett jobbigt hejdå. Jag gick och checkade in mina väskor. Jag klarade mig med övervikt på bara ena väskan. Bra jobbat Elin! Sedan kopplade jag in mig på internet på San Franciscos flygplats och satt och väntade på avgång. Jag var en enorm känslobomb. Tårarna rann, jag skrattade. Jag kände mig lättad samtidigt som jag kände panik. Det var en underlig känsla, men jag visste hela tiden att jag gjort rätt.

Väl på flygplanet fick jag ytterplats vilket var toppen! (Jag springer ju på toa femtioelva gånger under en flygresa). Jag satt bredvid två amerikanare och vi pratade några timmar innan jag ägnade mig åt filmer på tv skärmen framför mig. Jag ska inte säga att det var en obehagligt flight. De första sju timmarna rullade på väldigt bra men de sista 4 var extremt jobbiga. Jag vred och vände på mig och kunde inte sova. Jag var för exalterad för att sova, för pigg, för trött, för nervös. Det var för mycket helt enkelt.

Väl framme i Frankfurt letade jag upp min gate innan jag satte mig på en bänk. Jag behövde vänta i sex timmar innan jag kunde hoppa på nästa plan. Och det enda jag lyckades sova var i en halvtimma på den extremt osköna bänken. När jag vaknade var jag tvungen att gå till en annan gate. Sedan meddelas det att flyget är 1.5 timma försenat. Då tänkte jag ge upp hoppet. Jag orkade inte vänta längre, jag ville bara hem. Men tillslut satt jag på sista flygplanet som skulle ta mig till Stockholm och jag erkänner, jag grät hela resan. I hela två timmar. Det var många tankar och känslor. Mest var jag nervös för att träffa alla ute på Arlanda.

När jag klivit av planet gick jag och hämtade mina väskor och gick mot utgången. När jag fick se bilderna på kungen och andra kända svenskar var jag tvungen att stanna. Ta några djupa andetag. Sedan gick jag ut genom dörrarna. Det första jag hör är ett glädjetjut. Det är min bror. Sedan kommer min pojkvän springades emot mig. Vi slänger oss i varandras armar. Båda gråter. Han gråter. Håller mig hårt och jag gråter lika mycket. Den kyssen var nog den bästa någonsin. Det var som ett moviemoment. Så vackert, så fint och så känslosamt. Vi stod och kramades i en evighet och ville inte släppa varandra. När jag sedan vänder mig om ser jag att hela min familj står där, min kusin Lukas, mina fina vänner Carro, Challe, Maja, Linnéa och Johan.

Jag har vekligen jordens finaste vänner. Jag blev enormt överraskad. Jag hade inte alls anat att de närmsta vännerna skulle vara där. Detta är bara ett bevis på hur fina och otroliga vänner jag har. De stod där med världens finaste skylt, sverigeballonger, kranvatten, champagne och fina blommor. Jag blev så enormt väl mottagen! Kramarna jag fick den dagen var helt magiska. Varma och så kärleksfulla. När jag fick krama om alla igen, insåg jag verkligen hur mycket jag älskar allihopa och hur rätt jag gjorde i att åka hem.

När vi åkte från Arlanda så samlades alla hemma hos mig. Där fick jag choklad-doppade jordgubbar, champagne och skaldjurstilltugg. Allt var så perfekt. Jag fick även den finaste blombuketten jag någonsin fått av Ronny. En enorm bukett. Dagen var obeskrivlig. På kvällen fick jag krypa ner bredvid min älskling.

Nu mina vänner, har jag hela sommaren framför mig med dessa otroligt fina människor. Jag är så lycklig! Jag ångrar inte en sekund att jag åkte hem!!

Nu är Sverige mitt. Jag ska njuta av varje sekund.

Jag har fler bilder från Arlanda, men har inte haft tid eller ork att lägga in dem, men här är en som Maja tog. Jag kan inte beskriva känslan. Den var magisk!